Tillfälligt avbrott

nöd och lust

2011-07-06T02:13:00.002+02:00

Jag är inte ung längre. Ibland känns det som om det är så oerhört länge sedan jag i ungdomlig okunskap gick livet till mötes med lätta steg, och ibland känns det som att jag levt mina år och mött mina motgångar helt utan att tillägna mig livsvisdom nog för att kunna avgöra vilka vägar som är oframkomliga.

Jag har gett bort tre år av mitt liv åt en man som inte förstår att sanning och en ärlig vilja att leva i gemenskap är en förutsättning för en kärleksrelation. Han och jag gick hand i hand till altaret förra sommaren. Våra löften till varandra gav uttryck för en vilja att älska, dela liv med varandra och leva i trohet och sanning...
Jag trodde honom
Jag ville verkligen dela mitt liv med honom.
Jag trodde han ville dela sitt liv med mig.
Nu är det smärtsamt tydligt att det aldrig varit så. Vi har aldrig levt i den gemenskap vi lovade varandra. Han har aldrig varit ärlig mot mig. Han har gjort mig mer illa i kärlekens namn än vad någon människa gjort mot mig förut.

Nu vet jag inte om det inom mig som jag fortfarande tolkar som kärlek till honom är ett minne av den känsla som fanns innan lögnerna slog sönder allt, eller om det är livskraft och hopp och vilja att nå dit vi aldrig var annat i lögnen som varit min verklighet sedan han blev en del i mitt liv.
Jag vet inte om han ens vill sanning. Vet inte om han klarar av att ta sig ut i det som är verkligt och i och med det se hur illa han gjort både mig och sig själv.
Jag vet inte vem han är.
Han tror att han vet, men han har aldrig mött sig själv utan en massa försvar och omvägar kring den nakna bleka sanningen. Han har aldrig varit helt ärlig mot någon människa - inte ens sig själv.
Han tror att missbruket är fristående och inte förankrat i hela hans person.
Jag menar att det finns sammanflätat med hans innersta väsen. Alla sammanhang och alla relationer han någonsin befunnit sig i har han klivit in och ut ur, oviss om att det han så desperat döljer för andra är en del av honom själv, en del av hans mörker, som han aldrig vågat möta och ta strid mot. Han har matat det mörkret med vad som har krävts för att det inte ska förtära honom, och nu är han fyrtio år och har gått miste om så mycket...

Jag borde hjälpa honom, men kränkningarna gör så förbannat ont, och risken jag tar om jag väljer att fortsätta älska kan kosta mig allt annat som är värdefullt och viktigt.

Ska jag skänka honom mer tid. Är det kanske mest barmhärtigt att gå redan nu... För oss båda...

Vildblomma

2011-03-24T11:26:00.000+01:00

Doft av lera och våt asfalt.
Yrvakna fåglar som kvittrar.
Soldis och byig vind i håret.
Solvarm husvägg och kalla händer.

Jag är ett frö som slagit rot i tjälfri jord.
En vildblomma som vill leva och växa i vårsolen.
En vildblomma.
Det vill jag vara!

Lite mer här

2011-03-20T12:20:00.002+01:00

Faktiskt så är livet lite närmare nu. Jag är mer skärpt, mer tålig, mer närvarande i det som sker.
Jag hoppas det inte bara är smekmånad, utan att lugnet inom kan få bli bestående. För visst finns här fortfarande mörka kaosvatten, men vågorna är inte lika höga. Jag drunknar inte i allt som sköljer över mig.
Jag har blivit bättre på att simma - åt rätt håll...

Jag är här!
Lite mer, och lite bättre, tror jag...

metylfenidat

2011-03-16T08:20:00.003+01:00

Kemin har rubbats
Kanske börjat återskapas
Kanske börjat omskapa mitt inre till det jag borde vara.

Och vem blir jag då?
Jag kan inte hjälpa att jag är lite nyfiken trots rädslan att gå förlorad helt och hållet i en djungel av signalsubstanser och bokstäver och ämnen som ska skyndas på eller reduceras.

Tänk om jag finner friden jag sökt hela mitt liv.
Tänk om jag hittar en kvinna som det är lätt att älska och känna gemenskap med.
Tänk om livet blir helt annorlunda och jag förstår ännu mindre...

Mitt i hjärtklappning och värme trots kyla är jag nu, och väntar på Gud bakom fördragna gardiner

låter tiden gå

2010-05-06T13:44:00.003+02:00

Jag fördriver inte tiden. Den får komma och gå som den vill. Jag försöker bara vara i den.

Jag försöker förstå hur jag tänker. Jag tror att en anledning till varför jag vill välja vem eller vilka som får del av mitt innersta är att jag vill ha kontroll. Jag vill i alla fall kunna låtsas att jag smälter in bland människor, och att jag är en del av deras gemenskap. Om jag får synas som den jag är, och ingen har någon förförståelse som någon annan gett dem, har också jag chans att få en rättvis bedömning tänker jag. Men det kanske bara är rädsla, som bottnar i ett främlingsskap och ett utanförskap som jag upplevt så länge jag kan minnas.

förtroende

2010-04-26T13:12:00.002+02:00

Det är vår nu. Solen lyser idag, träden skiftar i ljusgrönt. Vitsippor och tussilago är fullt utslagna och fåglarna är helt lyriska och försöker överrösta varandra med sina lovsånger till våren.
Det skulle ju bli bättre när våren kom. Bara snön smälte och tjälen gick ur jorden. Bara ljuset kom tillbaka och solen fick värma min hud en aning skulle min själ också vakna till liv igen. Jag hade ju bestämt det...

Kanske är det så, att man kan bestämma sig för en sak och så är det bara så. Kanske fungerar det om jag låter bli att känna efter. Bara jag intalar mig själv och alla andra att allt är fantastiskt så blir det kanske sant tillslut. Jag vet inte...
Något jag lärt mig de senaste veckorna är att det är bättre att behålla det svåraste inom sig än att behöva dela det med fler än man själv väljer att tala med det om. Ensahmeten är en välsignelse och det är bara med Gud jag kan dela mitt innersta och vara säker på att ingen är ovarsam med det som är som allra skörast och gör som allra ondast.

Åter är jag där, i det hisnande och paradoxala med att vara människa. Att vilja och längta efter att få dela sig själv och sitt liv med någon, och att få ta del av någon annan, samtidigt som det är så oerhört svårt och omöjligt att förstå på djupet. Att smärtan över att ändå, trots tappra och modiga försök, bli varse att man är ensam med sig själv. Naken inför någon annan och ändå så höljd i dunkel att man nästan inte syns alls. Förborgad, till och med för sig själv och sin egen självförståelse. Hur är det möjligt att dela då? Hur är det möjligt att förenas?

Jag tror inte vi kan älska utan Gud. Det är Gud som älskar, genom oss. Som förstår, och som söker vägar för oss också att förstå. Jag måste få tro på det, annars finns det ingen mening med någonting. Och om Gud är med i kärleken så är ensamheten inte lika skrämmande längre. Då är den fylld av närvaro och tröst och kanske även av mod att åter försöka lita på människor.

mer snö

2010-02-21T11:08:00.003+01:00

Vitt är glädjens och fridens färg sägs det.
Fast jag vet inte...

Det finns inga synliga färger i allt det vita. Och det räcker inte att jag vet att fullheten och hela spektrum finns där. Jag ser ingenting. Det är bara tomt och färglöst. Livlöst och tyst.
Tyst som om snön isolerat så väl att inga ljud kan nå mig längre.
Jag kvävs, under all den tunga vita snön ligger jag och kan inte andas. Kan inte röra mig, kan inte ropa på hjälp.
Ingen vet var jag är och jag kan inte orientera mig längre. Känner inte igen landskapet och jag orkar inte resa mig upp.

Jag är rädd. På riktigt.
Jag orkar inte... Men jag måste vidare...

Jag vill inte, men har inget val...

iskall

2010-02-15T21:18:00.003+01:00

Det är väl dags att skriva månadens inlägg igen... Mer än halva februari har ju också gått nu.

Det är tungt, faktiskt.
Kanske därför jag inte skriver här längre. Jag har en bok hemma, som bara jag läser, där jag skriver mina allra innersta tankar. Mina allra mörkaste känslor och min vanmakt och rädsla. Den är min själavårdare just nu, för jag hinner inte något annat.
Det är hebreiska på universitetet och det kräver mer tid än vad en ensamstående trebarnsmamma har. Faktiskt.

Jag har inget socialt liv. Det är bortprioriterat.
Jag har bara mig själv och mitt fornsemitiska språk som jag både älskar och förebrår för allt det gör med mig. Det är större än ett språk. Det är helt fantastiskt att få komma in i den världen, men det är inte utan att det kostar något.
Det skrämmer mig, och det lockar mig. Det gör mig nästan galen, när jag trots att ögonen svider av sömnbrist, med en liten irriterande glädje släpar mig genom hallen när jag kommer hem sent. En glädje över att jag faktiskt gör det här. Att det faktiskt funkar. Att det är så fantastiskt att få se och läsa de urgamla orden som Jesus själv läste en gång, på samma språk som han. Som om tiden stått stilla, eller aldrig riktigt existerat.

Och vintern är kall.
Och ensamheten är mer påtaglig än den varit någon gång tidigare.
Och jag är så trött så trött.
Sorgsen men ändå på något sätt i frid med att det som skall ske får komma till mig hur det vill.
Gud är med och vi kan inte göra mer än att försöka vara öppna för vad Gud vill med oss.
Vi kommer att hitta vägar, om vi bara vågar ta de första stegen i okänd terräng.
Kanske gemensamma vägar, om det gör oss gott...

Vinterutflykt i Hanaslövsbacken

2010-01-04T17:11:00.004+01:00

Bloggar för att ha någonstans att spara bilderna på internet...

Runt sjön

2009-11-20T16:35:00.002+01:00

Löpning måste vara ett av de bästa sätten att rensa bort allt oviktigt från hjärnan. De rytmiska stegen och andningen tränger tillslut bort alla tankar på studier, räkningar och måsten och ersätter dem med en fridfull förvissning om att Gud är nära. Varje andetag blir ett andetag i Guds storslagna skapelse, tillsammans med alla andra som andas under himlen. Varje steg bär ett budskap om vilken kraft som ryms i allt levande. Novembersolen som lyser vackert blekvit mellan kala grenar speglar sig i vattnet på sjön och glittrar som diamanter på vattenytan.

Att färdas genom landskapet, av egen kraft - av den kraft som Gud ger, och uppleva med alla sinnen vidöppna, samtidigt som kroppen bär mig, som om det inte vore jag själv som tog stegen längre, det är storslaget. Och det som kändes trist och jobbigt på morgonen sprack som såpbubblor vid sjökanten. Kvar är bara frid och tacksamhet.

aaaaah!!!

2009-11-13T20:49:00.004+01:00

Ibland blir jag faktiskt ledsen över att Gud inte når fram, därför att auktoriteter står ivägen och hindrar det levande Ordet från att nå människor genom bibelordet.

Jag tror inte det är utstuderad elakhet som sätter käppar i hjulet, jag tror tvärtom att de som tolkat före mig många gånger haft goda och kärleksfulla avsikter, men det blir så fel ibland när tiden går och teologin inte hinner med.

Det Jesus sa till människor för drygt 2000 år sedan tror jag bär ett viktigt budskap också till oss idag, om vi ser med friska ögon och tar emot det i ett hjärta där Jesus själv kan hjälpa oss att förstå. Så många gånger i evangelierna möts vi av svårtolkade Jesusord, skrivna inte av honom själv, utan av människor som följt honom. Skrivna ett bra tag efter hans död, av människor som var och en var färgade av sin egen livssituation, kultur och sociala regler. Skrivna i syfte att övertyga. Författarna ville verkligen att de som läste skulle förstå och tro att Jesus som blivit kosfäst, verkligen uppstått från de döda. Att han var den Kristus de väntat på så länge. Där finns sakfel och tillrättalägganden i evangelierna. Där finns mycket som är senare tillägg, färgade av tider långt senare än då Jesus levde, men där finns också en levande Gud som talar, genom människorna som skrivit, till oss som läser. Men både författare och mottagare är just människor - med begränsat förnuft och med en vilja att trots det veta allt om Gud. Människorna som skrev var judar och följde judiska lagar, seder och bruk. Kristustroende judar, förvisso, men vi har inte ens samma religiösa bakgrund som författarna till vår heliga skrift, ändå finns det dem som hävdar att "Jesus menade såhär."

Det är förmätet, anser jag, att tro sig om att förstå exakt vad Jesus menar med en utsaga, som egentligen inte säger något om det man faktiskt talar om. Det är fegt, anser jag, att vara så fixerad vid formuleringar, att man lägger munkavle på Gud själv. Men jag orkar inte ta alla strider. Den Gud jag tror på är större än så. Jag tror på en Gud som vill kärlek och gemenskap. Jag tror på en Gud som gick på jorden och älskade, och som inte har upphört med det. Jag ber att den Guden ska få höras, genom bibelordet, ända in i vår tid. I vår tid, i vår tid! Inte i en sedan länge förfluten tid som man krampaktigt försöker hålla kvar vid. Anden är ständigt i rörelse och livet är ständigt i förändring.

Gud förbarma dig!

lära sig gå

2009-11-08T21:01:00.002+01:00

"Säg till om det är något du behöver."
Det sa min mor idag, just innan de skulle åka hem. Men jag har allt jag behöver och mer därtill. Det jag behöver är sådant jag bara kan be Gud om hjälp att finna, inte något som någon kan ge mig, utan sånt jag behöver lära mig själv att ta emot och förvalta.

Tid och tålamod behöver jag. Det finns inte på ICA. Inte här i min byhåla i alla fall...

Jag har fyllt år. Jag har fått en massa saker, långt mer än vad som känns bekvämt egentligen. Så är det alltid, och nu sitter jag vid skrivbordet och tittar på ett pennskrin min äldste son gjort i träslöjden. Det fick jag av honom. Jag blev så glad och rörd att jag började gråta.

Pojken som har papper på sina svårigheter att koncentrera sig har suttit, vecka efter vecka, och arbetat med det här pennskrinet. Pojken som är lite fumlig och har svårt med finmotoriken har huggt lagom hårt med ett stämjärn, sågat rakt och sandpapprat träet helt slätt. Han har brännt in mitt namn på locket och sitt eget namn i botten och limmat dit en grön filtbotten innuti. Han har lagt ner så mycket jobb, och det här är det allra första slöjdarbetet han har gjort. Till mig... Han hade slagit in det själv, i brunt papper. Och på pappret hade han skrivit "världens bästa mamma."
Han har ju bara en... Han har inget att jämföra med... Men hon blev så glad, mamman. Så oerhört glad!

Han fick sin diagnos i augusti, pojken. Och nu har vi börjat gå en föräldrautbildning om barn med hans funktionshinder. I nio år har jag varit hans mamma, och nu ska jag få lära mig vad han behöver. Nog har jag förstått att hans behov ser annorlunda ut än hans syskons på många sätt, men nu börjar det gå upp för mig var jag ska leta efter nycklarna. Vilka fallgropar vi hamnar i så lätt och så ofta och hur vi kanske kan underlätta vardagen. För varandra. Inte minst för honom.

Men det kommer att behövas tid och tålamod. Vilja och uthållighet. Som att lära sig gå, igen, på ett nytt sätt. Jag hoppas att vi lär oss tillsammans. Att vi kan gå bredvid varandra och vara till stöd för varandra när det gungar. Mamman är lite rädd och känner sig ganska liten faktiskt. Hon behöver pojken lika mycket som pojken behöver henne kanske... Vet inte om det är riktigt bra egentligen, mammor ska vara starka och våga gå före sina barn inbillar jag mig.

oktober

2009-10-06T22:40:00.002+02:00

Det är ny månad igen, och jag känner mig äldre än någonsinn förut. Trött, vissen, ensam och ledsen.

Stiftet vill ha mig som präst. Jag är antagen som prästkandidat nu. Plötsligt känns det som att år av studier hänger som ett stort mörkt moln ovanför mig, och att det kommer att börja regna vilken dag som helst. Så jag bygger en ark. Det känns livsviktigt just nu. Jag behöver hitta energi och motivation någonstans och det hittar jag inte på teologen i Lund. Jag vet inte vad jag ska göra faktiskt. Jag vill ju studera flitigt och bli färdig så fort som möjligt. Jag lånar ju pengar av CSN, jag har ju barn att försörja, jag vill ju inte göra något annat än att plugga heller. Jag håller på att bli knäpp! Ja, så måste det vara! Eller isolerad. Jag åker bara tåg, antecknar, och lagar mat. Umgås bara med mig själv och barnen och... jag saknar resten.

Ingen föreläsning imorgon. Mycket att läsa och förbereda hemma, men jag ska ut och leta virke till arken istället. SMHI har lovat uppehållsväder då, och jag måste ut under himlen. Jag behöver Gud, och jag behöver lite frihet i naturen.

livskraft i fönstret

2009-09-10T21:57:00.002+02:00

Jag fick en växt när jag fyllde år senast. En ganska oansenlig grön växt som står i en glascylinder med lite vatten i botten. Den har stått bakom min gardin i flera månader, och när vattnet har dunstat har jag fyllt på nytt.

Idag när jag kom hem från tåget och solen lyste rakt in i mitt vardagsrum fick jag syn på den här vackra blomman. Den har slagit ut från toppen av min underliga vattenväxt, från en pinne som såg vissen och död ut. Det är helt otroligt! Jag bara stod och betraktade den en lång stund. Bilden gör den inte rättvisa alls, men det är inte det som är viktigt. Det viktiga är att det kan slå ut fantastiska blommor där man minst anar det...

Och jag ska försöka ta min förundran med mig, från blomman i mitt vardagsrumsfönster och vidare, ut i världen, in i livet, in i alla människors livsöden och berättelser, så kanske jag kommer ihåg nästa gång det känns visset och hopplöst, för mig eller någon annan, att det är möjligt för en torr gren att knoppas och slå ut. Fast man inte tror det så finns livskraften innanför någonstans...

tack

2009-09-09T21:41:00.001+02:00

Kvällsmat i köket med levande ljus.
Jag har precis cyklat under en skymningshimmel så vacker att det nästan tog andan ur mig. Det var i princip helt mörkt när jag kom hem, och molnen syntes som djupt violetta penseldrag ovanför mig. Som om en fjärran konstnär spillt färg ända in i vår atmosfär.

Någon som målar tunna linjer av ljus i natten och påkallar min uppmärksamhet vill visa mig allt det vackra. Allt det storslagna och sköna som finns inom räckhåll. Vill omfamna mig och vidröra mig när ljuset drar över jorden och lämnar mig bland skuggorna här.
Gud låter mig se och känna. Gråta och skratta. Gud låter mig älska. Den största gåvan av alla har vi fått allihop. Möjligheten att älska. Nåd att bära kärleken över världen. Räcka den åt vår nästa. Nå lite närmare varandra.

Luften som hela mänskligheten delar i ett aldrig avslutat andetag. Färgerna som skiftar i naturen när Svensk höst smyger runt husknuten. Den sista desperata grönskan och den mogna frukten i trädgårdarna. Barn som växer och vuxna som plötsligt ser med lite klarare blick. Det är liv och det är gott och det är skört. Skymningshimlen berättade något för mig. Något om hur viktigt det är att vara varsam, kanske också uppmärksam… Ja, jag vet inte, men det är okej… Jag är inte ensam!

nåbar

2009-08-20T23:17:00.003+02:00

Att fästa blicken vid en punkt, stilla.
Hålla kvar den så länge att den börjar glöda.
Långsamt skifta från fast form till vitt brinnande ljus.

Att be, ur djupen av mitt innersta mörker.
Ta fram varje trasa ur själens gömmor.
Utan att släppa blicken från elden.
Låta bönen renas och nå bortom det språk jag känner.

Det gör ont, på sätt och vis.
Men det är det enda som hjälper mot smärtan.

belysning

2009-08-06T12:43:00.001+02:00

Tidig augustimorgon och solens strålar genom dimman målar världen i vitt.
Kylig luft, nästan våt mot huden, värms långsamt och dimman lättar.
Spindelväven torkar och jag vet att de finns i blåbärsriset därför att jag såg dem i dimman.
Små hemliga konstverk, nära marken

Full av liv är skogen i gryningen
Och jag fick andas ett ögonblick i en helig evighetsstund på väg genom skogen för att äta frukost med kyrkogårdsarbetarna

tack

2009-08-04T11:19:00.014+02:00

En sällsam stillhet råder

Själen drar djupa andetag

Söker tröst i tystnaden

Längtar

En mor med blicken i fjärran

Vilar sinnena i tyngdlös rymd

Viskar till sin skapare

Förtröstan

sommarpraktik

2009-07-16T08:34:00.002+02:00

Jag är på praktik nu. Skriver predikan och dricker kaffe.
Vaknar tidigt varje morgon för att cykla genom skogen. Se solens strålar mot fuktig mark och känna julivärmen i luften trots att det är lite kyligt.
Jag är på landet. Det doftar gran, blåbär och liv. Fåglarna sjunger, tuppen gal och det är så vackert att det nästan känns overkligt.
Vandrarhemmet är spartanskt och mysigt. Flugor studsar mot fönstren och det finns inte två tallrikar som är likadana i köket. Jag sover gott om nätterna. Vaknar utvilad och går och lägger mig utmattad.

Det är så många nya intryck vi möts av varje dag, jag och de andra två prästpraktikanterna. Det ska bli skönt att vara ledig imorgon! Det ska bli skönt att kunna sitta i lugn och ro och låta allt sjunka in och bli stilla. Jag trivs här. Det finns en vördnad och ett lugn här som på något sätt lyser frid över hela sammanhanget, trots att vi har mycket att göra och att det är lite nervöst att vara så orutinerad och inte ha koll på saker och ting.

upp ur vilda djupa vatten

2009-07-05T20:35:00.000+02:00

Det regnar. Det har det gjort nästan hela dagen. Ja, nästan hela helgen också.

Jag har stått i skydd under ett träd vid sjön och sett hur regnet piskat vattenytan så hårt att det såg ut som ånga över sjön. Jag har sett hur blixtar skurit genom dystra skyar och hört åskan så nära att marken under fötterna vibrerade.

Jag vågade inte fälla upp paraplyet, men det var mäktigt att vara mitt i vädret och känna varmt sommarregn längs ryggen.

Tystnaden efter en sådan urladdning ger rum åt en speciell sorts tacksamhet. När regnet plötsligt upphör, och man kan höra varje droppe som stilla faller från träden ner i de pölar och rännilar som bildats på marken kan man ana naturens lovsång. Torr jord har fått vatten och luften är fortfarande blek av kondens. Det är vackert… Och regnet passar min sinnesstämning just nu. Det känns som jag blir renad. Långsamt, långsamt rinner melankolin bort, lämnar plats för bitterljuvt vemod som snart nog är glädje igen.

Vinden, Andens vind, blåser bort molnen på min himmel och torkar mina tårar. Det känns

efter en vaknatt

2009-07-05T08:04:00.000+02:00

Det är söndag och jag ska till kyrkan.
Det är inte ens frestande att sova ett par timmar till, så jag behöver nog gå dit.

Jag har haft morgon två gånger idag.
Först precis i gryningen, när daggen i gräset steg som dimma.
Så nu, när klockan ringde efter två timmars ytlig sömn, för att kalla mig till tvättstugan.
Det var först nu jag var ute och andades den där fuktiga luften som inte hunnit bli tung ännu.

Jag bär på något
En längtan, som vanligt
Den som kanske alla människor bär runt på och som bara Gud kan möta och förstå
Jag bär den till kyrkan om en liten stund
Kanske hjälper det mig att få dela den med människorna där, att få bära någon annans böner och själv få hjälp att be. Att få gemenskap med människor, som tillsammans väljer att vara inför Gud en stund. Att bli sänd vidare, ut från kyrkan, ut i världen, djupare in i kärleken, för att finnas för andra och för att älska.

Barnen kommer till mig sen
Jag byter liv på söndagar

Jag bara måste ju...

2009-06-26T20:32:00.001+02:00

Hittade det här när jag bläddrade igenom mina papper från SKG, och det är svårslaget faktiskt :-)

Jesus sade: Vem säger ni att jag är?

De svarade honom: Du är den eskatologiska manifestationen av vår existensgrund - den realsymbol genom vilken vi finner den optimala meningen i våra reciproka relationer.

Jesus sade: Va?

Oh freedom

2009-06-25T21:36:00.000+02:00

Tänk att få stå naken på en sten i sjön och omfamna hela sommaren. Utan att veta vad klockan är och utan att ha några andra planer än att hoppa i det svala vattnet och ge sig hän åt glädjen över livet. Obekymrad över nakenheten, över framtiden, över huvud taget... Fri...

Att vara som ett barn är att vara nära Gud. Jag tror verkligen att det är så. Jag lär mig oerhört mycket genom att bara se och lyssna på barnen, lite på avstånd sådär, så att jag inte ska störa deras livslek med min vuxenhet, eller med min blotta närvaro.

Idag har jag legat i högt gräs, precis intill sjön och druckit kaffe. Förundrats över hur många gånger man kan hoppa från en sten utan att tröttna och blivit så tagen av barnens bubblande skratt och glädjetjut att jag fick tårar i ögonen. Att vara deras mor är vackert! Det är stort att vara förälder. Att vara så nära ett barn gör att jag lär mig att sig se och sätta värde på saker på ett nytt sätt ibland. När det sker tänker jag att det är så, det måste vara så, att himmelriket tillhör sådana som dem.

Med kunskap kommer ansvar, och med ansvar kommer oro och krav. Med krav kommer rädsla för misslyckande och rädsla binder oss människor tror jag. Barn tvivlar inte. Inte på samma sätt i alla fall. Barn är öppna och vet inte att det finns så mycket som är ”omöjligt”. De skäms inte över vilka de är och de vet att ta vara på vad som är gott, med själen beredd att glädjas i det ögonblick som ges. Nog är det ett speciellt land de lever i. Barndomslandet… Jag har glömt hur det var att bo där, men någonting i mig förnimmer en frid och en innerlighet då och då, när mina egna barn lämnat dörren på glänt och jag kan smyga in och gå i utmarkerna av det land jag lämnat och som är deras nu.

Många stenar just nu...

2009-06-22T01:56:00.000+02:00

Det är natt. Mörkare än såhär blir det inte i juni…

Jag har stått på balkongen en stund och begrundat mitt liv. Det är nog någon form av förvirrad bön jag lever i trots allt, även om det mest känns som gnagande oro jag skyfflar fram och tillbaka i mitt eget innersta.

Jag kan inte tänka ihjäl mina bekymmer. Jag vet vad Jesus säger om morgondagen – att den själv får bära sina bekymmer. Att var dag har nog av sin egen plåga… Han har ju rätt. Och ibland retar det gallfeber på mig att det är så enkelt men ändå så svårt att det är omöjligt att göra som han säger. Så när jag står på balkongen och vet att det inte är lönt att bekymra sig om något annat än det som är i denna stund, är det ändå just bekymmer inför morgondagen som står i vägen mellan mig och Gud idag – och det är jag som ställer dem där. Jag behöver förstå, inte bara med hjärnan, att sätta det viktiga i fokus och lita på att Gud hjälper mig. Jag behöver bli förankrad i det ögonblick som är pulserande liv och kärlek, just då det sker, inte se livet i backspegeln eller försöka förutsäga hur det kommer att bli, för då missar jag det när det verkligen är levande. Det är synd. Synd på en god natts sömn, och synd i annan bemärkelse också tror jag...

Så Jesus, det finns bördor att lyfta av här. Det finns behov av förlåtelse och en välriktad spark i baken så att jag kommer på rätt spår igen. Du vet, jag är rätt inskränkt i mig själv och förstår inte att nå fram till dig trots att jag hör dig ropa. Jag sitter så bra här i mitt dike och tycker synd om mig själv istället för att gå till korset och lägga av mig det jag bär på. Jag behöver hjälp. Jag är trött och ledsen och arg och väl medveten om att det är mitt eget fel att jag hamnat här, igen. Jag längtar tillbaka till din frid och jag ber om ditt ljus i mitt mörker.

från mörker till ljus

2009-06-09T00:52:00.000+02:00

Jag satt vaken i mörkret och såg ut genom fönstret inatt.
Såg hur det ljusnade
Såg hur himlen skiftade färg och hur mörkret långsamt fördrevs.

Vad jag önskade att jag fick vara där i den gryende dagen
Med sinnena öppna och hjärtat öppet för Gud
Vad jag längtade bort från världen för att få se den i sin helhet
För att förstå…

I min längtan möttes jag av förlåtelsen igen
Korset på väggen påminde om att Jesus inte vänt sig bort från världen
Han kom för att Gud älskar
Helt och fullt, med mig i både mörker och ljus
Låter mig vara människa på riktigt
Jag behöver inte vara någon annanstans än här för att möta Gud
För att ta emot de första trevande solstrålarna i tacksam tillbedjan
Det räcker att jag finns i min verklighet, för där är också Gud

Nu är det natt igen och jag sitter och minns mer än jag vill minnas. Det är glada minnen från min ungdom. Sommarnätter, lägereldar, gryningsdimma och myggbett. Då trodde jag att livet var så lätt som det kändes. Jag var naiv förstår jag och jag är det nog fortfarande, för någonstans inom mig så är livet fortfarande sådär bekymmerslöst och enkelt. Jag lockas att tro det när sommarnätterna är ljusa i alla fall. När jag står i morgonrocken på balkongen och andas in kylig luft som doftar sommar och låter tankarna flyga bort från mig.
Jag är vuxen nu. Sägs det… Jag kan inte gå ut i sommarnatten när jag vill. Det ligger barn och sover inomhus och jag behöver vara där. Det brinner inga lägereldar om jag inte tänder dem och när skulle jag göra det? Vuxna människor sover om nätterna och arbetar om dagarna. Eller förväntas i alla fall göra det. Tiden har gått och jag har förändrats. Jag har annat att göra och andra ställen att vara på. Jag tror att minnena av de känslor jag bar på då är vad jag burit med mig genom åren. Gud har vandrat med mig och låter mig minnas, men aldrig återuppleva det som har varit. Varje upplevelse är ny. Anden är ständigt i rörelse och att leva är att förändras. Självklart är det så det ska vara, men det är med vemod jag inser att jag vant mig vid så mycket mer att bära i form av ansvar och ”vuxenpoäng” att jag inte ens förstått att jag blivit äldre dessutom.

Det är gryning över vuxenvärlden också ibland ;-)

havsluft

2009-06-06T15:17:00.000+02:00

Jag har haft tenta igen... Förhoppningsvis klarade jag den också. Jag tror det...

Vi var i skåne dagarna innan och jag hade planerat för mer tentaplugg än det blev av, men jag tror det gick vägen ändå. Om inte annat så har jag fått se havet. Känna doften av saltvatten och hur den fuktiga vinden rör om i håret. Det är stort och vackert. Vågorna slog mot stranden så det skummade och hade det inte varit så kallt hade jag kunnat stå och se på det hur länge som helst. Havet ger mig en känsla av evighet. Det gör att jag får känna mig liten inför Gud på ett sätt som tröstar. Det stora vattnet som människan inte kan tämja, det som fanns långt före oss och som kommer att skumma mot stranden långt efter att jag inte längre finns på jorden och förundras över det vittnar om urkraften hos Gud, på något sätt.

Det är för mig obegripligt hur man kan se havet, naturen, solnedgång, blommor och fåglar utan att någon gång vilja knäfalla och tacka Gud för livet. För allt liv. Inte bara sitt eget.

Det är välsignelse och nåd att finnas mitt i skapelsen när livet nästan går att ta på rent konkret. Det är välsignelse och nåd att få tro på en Gud som älskar så högt att kärleken når allt och alla i ett mäktigt pulserande NU. Ett ögonblick som ständigt följer oss i tiden, mättat av evighet och frid, ständigt i förändring och rörelse. Jag är så tacksam. Lycklig... Det är något att minnas när jag går i öknen nästa gång...

Tack Gud

bara för att

2009-06-01T23:57:00.000+02:00

jag sällan bloggar om hur fjantig jag är och hur roligt jag har och om alla löjliga saker man kan hitta på när man har tråkigt tänker jag berätta vad jag gjorde med en överbliven tortilla idag. Jag kastade den från balkongen som en friisbii eller hur det nu stavas. Spelar mindre roll. och egentligen var det nog inte så roligt som det verkade, men jag lovar. Just då var det fantastiskt upplyftande även om den störtade med ett "ploff" på gräsmattan utanför :-)

förkylning och ljudbok

2009-05-30T21:17:00.001+02:00

Jag är förkyld. På väg tillbaka efter tre dagars feber och rinnande näsa och ögon. Det är vackert väder och det är lugnt ute, fast det är lördag kväll mitt i hyreshusområdet och det är grillvänligt väder.

Lördagar har kommit att bli mina "deppardagar". Det är dagen före brytet, oavsett om det är barnen eller kärleken jag ska ta avsked av. Imorgon är det barnen som ska till sin pappa en vecka, och det blir så tyst då. Att komma hem efter att ha packat iordning deras grejer och lämnat hallen med liv och rörelse så kommer jag hem till kompakt tystnad. Dammet har liksom lagt sig på den knappa timmen det tar att gå den korta vägen under gångtunneln från det röda hyreshuset till det vita tegelhuset, bära in ryggsäckar och fotbollskläder, ta en fika, kramas och komma hem igen. Det är inte samma liv jag kommer tillbaka till, inte riktigt. Mitt liv, men inte hela. Det är det väl aldrig i och för sig. Inte nu heller... Barnen sover och deras ljudbok hörs fortfarande från sovrummet. Borde gå och stänga av den, men den är spännande. De lyssnar på skattkammarön och de två yngsta har nog inte någon behållning av boken ännu, men nioåringen tycker den är bra. Jag också... Men hur som helst.

Jag brukar ringa mannen jag älskar när barnen somnat. Jag brukar längta efter honom och det är alltid så skönt att få sätta mig i soffan och slå hans telefonnummer, men inte ikväll. Jag orkar inte... Inte för att jag är trött, tror jag. Jag bara orkar inte idag. Jag tror jag saknar honom för mycket för att kunna prata ikväll. Jag önskar att han vore här, att jag fick gråta som ett litet barn och att någon fanns att trösta mig. Men det är Gud och jag... Det är nog bäst så.

Bilden är från förra lördagen. Då var jag på konfirmandläger och var nere vid sjön. Utan både fästman och egna barn, men ändå med ett avsked att ta dagen därpå när lägret var slut och vi skulle säga hejdå till varandra, ledare och ungdomar....

blandat svammel en regnig dag

2009-05-14T11:07:00.000+02:00

Nu har dagens föreläsning precis börjat, men jag är inte där. Jag gick inte till bussen imorse, jag gick hem…

Det luktar så gott när det börjar regna och asfalten blir blöt. Det är ett skönt ljud att lyssna till också, ett stilla regn mot de nu utslagna löven i buskar och träd. Regnmolnet täcker hela himlen idag, och ljuset som blir därunder reflekterar det ljust nästan gul-gröna i naturen. Sällsamt vackert, som så ofta, precis intill, bara att titta upp från sin lilla värld och ut i det storslagna som Gud ger oss varje stund vi är till. Jag måste ta vara på det. Jag behöver stillheten och tystnaden annars kvävs jag av alla intryck. Jag behöver betrakta det stilla regnet i det gröna ljuset under himlen idag. Jag behöver vatten jag också för att växa.

Jag bestämde mig nog redan igår för att stanna hemma idag. Det fanns som alternativ i alla fall. Jag läste Bibeln. Johannesevangeliets beskrivning av den sista måltiden. Förbönen Jesus ber för oss, för mig och för dig, vem du än är… Vem jag än är…
Det var länge sedan jag tillät mig att vila i texten. Bara vara där utan att tänka på exegetik eller söka efter något jag på förhand bestämt att läsa. Länge sedan jag ”hade tid” att ge Gud möjlighet att nå mig på det sättet, direkt genom bibelordet.

Det är faktiskt ganska ofta så att jag söker Gud i min ”lilla värld” och längtar efter närvaron och friden. Rotar och gräver inuti mig själv och låter bönen föra mig fram och tillbaka i ödemarken. Så när jag drar en djup suck och känner mig ensam och tittar upp, så är det där, utanför mitt stora ego som Gud är närvarande, och inte förrän jag upptäcker det så märker jag att det jag sökte inuti redan fanns där, men jag kunde inte upptäcka det då för jag var så fast i mig själv… Gud gick inte att hitta inuti för jag gjorde mig själv för stor liksom…

Jag tror att Gud är gemenskap. Över alla gränser och genom alla tider. Om jag ger så ger jag också åt mig själv och om jag förstör så förstör jag också för mig själv. Utanför mig själv finns det innersta av mitt eget varande. Dolt i mina medmänniskor och intimt förbundet med Jesus genom en hel kedja av liv som har levts och kommer att levas. Det är så svindlande att det knappt ens känns som en paradox, men på något sätt tror jag att det är lite så. Fast mycket mer och ännu mer komplicerat förstås…

Jag vill

2009-04-13T23:13:00.000+02:00

Så ledsen och samtidigt så himlastormande glad
Så rastlös och så håglös
Orkeslös… Dränerad på kraft

Så djup under ytan som jag ligger och flyter på hela tiden
Livrädd för att ytspänningen ska släppa mig igenom, för där under finns bottenlösa bråddjup som skulle kunna dränka mig om jag inte har kraft nog att trampa vatten tillräkligt länge.

Jag tror jag är rädd. Rädd för kärleken… Rädd att bli avslöjad och stå där inför honom, vanlig och tråkig. Eller kanske rädd för att få veta att det inte finns något vanligt i mitt liv. Att jag är i någon slags konstant obalans. I otakt med livet. Verklighetsfrånvänd…

Det är fortfarande svårt för mig att acceptera att livet är en kamp. Varför lär jag mig aldrig det? En ständig kamp för att få tillvaron att vara dräglig. En kamp för livet på sätt och vis, och den kampen går från födelse till död och den kan inte vinnas. Eller vinnas förresten? Jesus vann den åt mig, men det är inte vad jag menar riktigt. Den tar aldrig slut är nog närmare den formulering jag söker, för det är ju ingen tävling. Det finns ingen motståndare egentligen och om det gör det så är den motståndaren i första hand jag själv. Jag har ansvar för mitt eget mörker… ytterst är det mitt val hur jag hanterar livet och kampen. Antagligen når jag aldrig fram till den där inre friden som jag strävar efter som en konstant och inte bara som lösryckta stunder av evighet, lånade in i ett sammanhang.

Fragment ur den tillvaro som är grunden för min existens och för allt livs existens i tid och rum, ligger bakom och framför, utanför och innanför och lockar mig att gå vidare, att fortsätta kämpa. Det är Gud, fragmentariskt förnimmbar i tråkig vanlig vardag. Och kärleken är den starkaste (den enda) drivkraften. Den gör det möjligt för mig att se skönheten i förgängligheten och den gör mig också rädd eftersom livet här är förgänglighet. Kärleken gör ont. Det gör den faktiskt. För hur vacker vår gemenskap än är, hur varm och mjuk hans famn än är och hur lugn hans doft än gör mig så vet jag att allt kan gå sönder. Ju mer jag väver ihop mitt liv med hans, desto mer djupare blir min kärlek till honom. Ju starkare jag älskar desto ondare gör det och jag vet att jag är bortom, för länge sedan bortom all sans. Jag älskar honom som om himlen vore öppen över mig och Gud lät välsignelse strömma genom mig på sin väg till honom. Det finns inga vägar tillbaka, broarna jag går över börjar brinna när jag vidrör dem och jag vill ha det så. Jag vill! Jag vill hela tiden närma mig honom i kärlek. Vill så länge vi lever!

Men det finns fler jag älskar lika högt. Tre stycken som jag också vill följa i nöd och lust och alltid närma mig i kärlek. Mina barn. De behöver mig på ett annat sätt. Jag behöver dem på ett annat sätt. Jag älskar dem på ett annat sätt. Annorlunda… Där är obalansen, om det nu är obalans jag upplever. Där är rädslan som mest påtaglig. För tar jag ett steg mot någon så tar jag samtidigt ett steg från någon annan. Inte alltid, men ofta… Det är smärtsamt. Det ingår i all kärlek… Antar jag... Men att låta det skrämma mig så mycket att jag inte vågar älska vore att vända ryggen åt allt som betyder något. För kärleken i sig är Helig och att vara rädd för den är antaglien en stor del av den brustenhet som gör att det är smärtsamt att älska. Rädsla kanske till och med är synonymt med synd? Att inte våga lita på Gud. På kärleken...

Ja... Den som lever får se, eller fortsätta undra...

ett år

2009-03-28T21:16:00.000+01:00

Det är ett år sedan nu. Ett år sedan allt i mitt liv var fullständigt kaotiskt och ett år sedan kärleken visade sig på ett nytt sätt. Ett år sedan jag var liten och rädd och ett år sedan jag förstod hur enorm kraften som bär mig faktiskt är. Ett år sedan jag gick gråtande ur kapellet och trodde att jag lämnat Jesus kvar därinne, ett år sedan Gud tydligt visade att jag inte var ensam med allt. Ett år bara... Det känns så avlägset redan.

Utan att ljuga kan jag säga att det här har varit det mest händelserika året i mitt liv hittills. Det har funnits både avgrunder av smärta och sorg och det har funnits himlastormande lycka och glädje. Jag har lärt mig mycket om livet och om mig själv. Jag är så tacksam. Tacksamheten och glädjen över vart livet för mig vinner med hästlängder över det som är och har varit tungt. Jag känner mig så välsignad och ser fram emot resten av mitt liv på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.

vår i luften

2009-03-18T18:25:00.000+01:00

En solig vårdag har jag fått. Värmen från solen väckte något slags vemod jag inte känt på länge. Vet inte själv vad det är, men det är tungt och mörkt inuti just nu. Har tillbringat större delen av dagen utomhus och solen har gjort mig gott och den kalla vinden har burit mig.
Nu är det skymningsljus och himlen är så vacker att det gör ont.
Det blir kväll
Det blir lugnt
Jag behöver stillheten, kanske ända in i natten

Här och nu?

2009-03-15T23:01:00.000+01:00

Längtar innanför
Där jag kan måla tavlor av ljus
Låta värmen krypa över min kropp som rysningar
Andas i ett tomrum, ett vakuum fyllt av liv

Längtar bortanför
Där det inte längre är jag som målar
Där ljuset är min kropp och min själ
Och Anden är fullständigt fri att säga vad hon vill

jomenvisst?

2009-02-16T21:50:00.000+01:00

Det är vinter inte bara i almanackan utan utomhus också just nu. Snö, minusgrader och solsken. Jättevackert! Det är sportlovsvecka för skolbarnet och mycket utomhusaktiviteter med fritids så vädret är det bara att tacka för…

Jag är trött. Bekymrad över hur barnen har det. Äldste sonen är inte tillfreds, men släpper inte in mig riktigt. Mitt liv lever fortare än mig känns det som och det gör mig både rastlös och handlingsförlamad på samma gång. Egentligen skulle jag vilja skriva, men det stannar vid en tanke för det mesta. Det är småsaker som jagar mig mest. Just nu är det ett brev som borde postats redan förra veckan, men som fortfarande ligger i min bokhylla, en redovisning i seminarieform som borde planeras och så borde jag skriva ut min hemtenta någonstans och inte räkna med att jag hinner det på onsdag. Det brukar krångla med sånt där ju. Antingen går inte dokumentet att öppna med universitetets datorer, eller så är det ingen dator ledig, eller så finns det inget papper i skrivaren och ingen personal i närheten i biblioteket… Eller så funkar allt. Det får det lov att göra helt enkelt för jag hinner inte fixa det imorgon… Eller hinner och hinner… orkar inte lägga tid på att ta bussen till universitetet och hem bara för en sån grej när jag ändå ska dit på onsdag…

Jag behöver bli bättre på att planera och jag behöver tvätta mina glasögon så jag kan sätta mig och läsa lite annat än kurslitteratur för en gångs skull. Jag behöver kaffe lite iskall nattluft på balkongen och jag behöver Gud just nu. Känner mig håglös och nästan lite ledsen faktiskt…

...

2009-02-02T13:11:00.001+01:00

Jag ska ringa ett samtal. Behöver verkligen samla mig i bön inför det, men jag är bara splittrad.
Det hänger en teckning på min anslagstavla. Det är en femårig pojke som målat den och den föreställer hans mamma som står under en lampa. Rummet badar i ljus. Mamman på bilden bara står där i ljuset och ler…

Men jag är bara en mamma. En trött gammal mamma som inte kan annat än tända en lampa. Det är Guds ljus som behövs och det finns inget jag kan göra mer än att be om ledning och klarsyn nu så att jag inte stänger dörrar och hindrar Guds ljus från att nå fram där det behövs som bäst.
Jag ber att dörrar ska öppnas och att ljuset ska nå längst in i det som gömts så väl att det förnekas. Först då kan han ta fram det och göra sig av med det. Men det blir smärtsamt och jag är rädd för total blockering… Rädd för barnens skull…

Herre förbarma dig!

Anden vädjar för oss med rop utan ord

2009-01-04T14:04:00.000+01:00

Jag har varit så oerhört lat ett tag nu och rastlösheten är svår. Det känns inte som jag gör någonting alls och jag saknar den där aktiva sysslolösheten en aning. Och med det menar jag den tid jag inte gör något rent konkret, men ändå kommer någonstans med tankar och ord. Det var nog ganska länge sedan jag letade igenom mina inre rum. Kanske finns där en del som behöver sorteras…

Jag låter mig färdas långt bort med Gud i min bön, men den är ordlös och på något sätt nästan oengagerad från min sida. Jag är passiv och det behöver jag bryta känns det som. Jag behöver be, men jag behöver fokus igen. Jag saknar kapellet och den totala stillheten där, eller kanske är det snarare rutiner jag saknar. Att ha en fast ”ritual” varje morgon, där Gud och bönen blir central. Mycket av min rastlöshet bottnar nog i att jag inte längre ber som jag är van att be… Och att jag inte går till kyrkan så ofta som jag egentligen vill göra. Så korkad jag är! Det är ju bara att ställa klockan och gå dit…

completorium

2008-12-11T23:06:00.000+01:00

Äldste sonen ville be ikväll. Vi gör det ofta, men på mitt initiativ. Den här veckan har varit tuff, inte minst för barnen. Det har varit luciatåg på dagis i tisdags kväll, barnvakt igår kväll, och så luciatåg i skolan ikväll. Inte mycket till lugn och ro och de har kommit i säng senare än de är vana vid. Jag satte mig på golvet och sjöng en sång för tre trötta barn när storebror frågade om vi inte kunde be. Så vi bad. Det var stort… Närvaron var så påtaglig och hela dagen, mer än så, sjönk in och stillnade. Ifall frid har ett ljud så hörde vi det nog…

Barnen somnade i tystnad sen… Ingen bad mig sjunga, och jag är tacksam över det. Underligt hur annorlunda verkligheten blir efter något slags förklarande ögonblick. Allt känns så skört. Som om en hinna av helighet dröjt sig kvar och visar andra dimensioner av tingen jag annars bara ser i periferin när jag går förbi dem…

Jag smyger fram, så tyst jag kan. Rädd att förstöra. Vill behålla skärpan och den innerliga glädjen. Vill somna så…

resan

2008-12-04T22:00:00.000+01:00

Jag färdas genom ett vinterlandskap. Världen är frusen och ett lager mjuk vit snö dämrar ljud och sinnesintryck. Värmen från husen jag passerar syns som ett varmt orangefärgat ljus genom fönstren. Det når en bit ut i natten och övergår sedan i blå nyanser mot snön. Månen skymtar bakom träden. Den har gloria inatt. Luften är kall och det ångar om mina andetag. Det är så oerhört vackert inatt...

Jag är en gäst här.
Ovälkommen?
Nej, det bara känns så.
Det känns som om jag är på genomresa och bara har stannat till i en stad som är främmande för mig. I ett land där jag alltid kommer att vara en främling för människorna jag möter på gatan.

Fast jag existerar i den här världen, jag bor här. Det är mitt hem också. Jag önskar att jag kunde få känna mig delaktig. Att det inte så ofta kändes som att jag såg på utifrån, ensam...

Värmen och stillheten från kyrkan tidigare finns kvar. Att få ta emot Gud ur levande människohänder gör att det inte finns någon ensamhet på djupet. Vi är bundna till varandra, alla, och känslan av ensamhet är antagligen bara längtan efter den fullkomliga gemenskapen vi får ana då och då. Rädslan är det som gör mig till en främling i mitt eget liv och oförmågan att leva i det förbund med allt levande som redan råder, är sorgen och synden i min själ. Jag vill leva, och då måste jag göra det med allt jag är. Då måste jag omfamna livet som det är och vara i vinterlandskapet med alla mina sinnen och hela mitt hjärta. Det är där jag möter Gud, men när det sker lämnar jag världen igen och förlorar allt när jag kommer tillbaka. För att jag inte förstår att det hör ihop, att det inte finns några gränser och att allt sker samtidigt. Jag är inte mer främling än någon annan och vi är alla på samma resa, egentligen...

domedagen?

2008-11-07T09:37:00.000+01:00

Inatt har min äldste son sovit hos mig. Igår kväll smusslade han med en påse och sprang fram och tillbaka och gömde den på olika ställen och imorse vid halv sju kom han med en tallrik yoghurt och ett värmeljus på en bricka och gav mig frukost på sängen.
Han hade gjort en teckning och knutit ett armband åt mig. Alldeles själv har han både ordnat presenter och uppvaktat mig på min födelsedag. Han är så fin! Han är bara åtta år mitt lilla barn och han har gett mig mitt livs finaste födelsedagsmorgon hittills.

Nu är han i skolan och i eftermiddag ska jag få ”låna” alla mina barn, trots att det inte är min vecka. Sen kommer mannen jag älskar, mina föräldrar och min mormor. Det är ju inte så farligt att vara 30 år… Jag känner mig inte vuxen idag heller ;-)

Jag blir buren

2008-11-05T14:15:00.000+01:00

Nu är vi skilda. Vi har papper på det.

Jag gråter, fast inte för att det är som det är. Jag vet inte varför jag har vemod som följeslagare. Jag antar att det är mina skuldkänslor igen… Jag vet att han har lidit för ett beslut jag var tvungen att fatta. Jag vet att han fortfarande dömer mig. Han tycker att jag satt mig själv främst. Att jag i första hand förbrutit mig mot barnen då jag valde att lämna honom. Det spelar ingen roll längre. Kanske kan han förstå mig en dag. Eller inte… Jag vet inte om det skulle hjälpa mig att han förlät. Antagligen, men i första hand skulle det hjälpa honom. Då skulle han inte behöva lida mer, och det jag gjort som gör ont i honom skulle kunna läka. Jag kan inte hjälpa honom att förlåta. Men även där är jag egoist i grund och botten. Jag vill att han ska må bra. För så länge han lider för något som jag har gjort kommer jag att ha skuldkänslor. Även om jag vet att jag gjort rätt. Att det här var det minst dåliga alternativet för oss alla. Jag tror faktiskt det. För lögn förstör och det gör inte sanningen, även om sanningen kanske är smärtsam mer intensivt en period…

inte lika gnällig längre

2008-10-29T22:32:00.000+01:00

Det finns trots allt en chans att jag klarar tentan. Jag har morgondagen också på mig och hoppet är tänt. Jag kanske har tryckt in tillräkligt mycket kunskap trots allt. Anteckningarna är tagna och jag sitter med en fin bunt papper och läser gång på gång nu. Allt från kanonlistor och brevens dateringar, till hypoteser kring det synoptiska problemet. Majuskelskrift och papyrus, teologiska analyser och tematiska strukturer. *Gäspar*

Jo, det är intressant. Men det är ytligt. Det finns ju så mycket mer att lära än vad man hinner ta till sig och det lilla vi lyckas pressa in under en kurs gör mig lite frustrerad över hur lite jag vet om resten.

Och kan man tänka sig. Mitt i all torr teori finns en levande Gud som gör mig mottaglig för det akademiska dammet trots att tiden är knapp och jag har känt mig stressad och misströstat över allt som måste läsas och skrivas… Jaja. Vi får se hur det går helt enkelt, men jag är inte långt ifrån ikapp ändå.

Det har varit en fin dag. Jag har suttit och pluggat i solvärmen i vardagsrummet. När solen står lågt på himlen värmer den gott i min ganska kalla lägenhet. Jag har kunnat be utan att uppslukas så totalt av bönen att jag känner mig förvirrad efteråt. Jag har haft problem med att hitta rätt i kommunikationen ett tag. Jag är så beroende av stunderna av total frid då jag kan känna att jag befinner mig bortom orden men ändå kan tala, fast jag är helt tyst. Där finns näring för mig och utan bön fungerar jag inte i längden, men det är samtidigt jobbigt att inte kunna hålla kontakten öppen hela tiden. Jag behöver vända mig inåt och utåt, till Gud. Jag brukar kunna ta vara på tillfällena utan att förlora greppet om var jag är eller vad jag gör. Nu ett tag har bönen nästan ryckt mig bort och kastat mig tillbaka på något underligt sätt och det har stört mig mer och mer. Jag vill inte kämpa emot, men jag vill inte vara ett underligt miffo heller. Jag vill kunna vara öppen och användbar utan att det tär på mig. Idag kom det helt naturligt. Närvaron, inbjudan och stillheten var mer varsam mot mig igen, och den förlösande gråten drog all smärta ur min själ och lät den torka mot mina kinder. Jag var närvarande. Vid medvetande. Vid mina sinnen helt och hållet. Så också där finns det hopp… Jag är tacksam idag. Tacksam och glad!

#'-*#?='%§#

2008-10-27T21:07:00.000+01:00

Jag är på så uselt humör att jag måste skriva av mig på bloggen innan jag går och lägger mig.
För det första tycker jag det är under all kritik att vi får tillslängt oss en litteraturlista två veckor in i en kurs som bara är på fyra veckor. Kommentarböckerna som är obligatoriska för vårt arbete är utlånade på biblioteket och har så varit sedan vi fick veta vilka det är som gäller. Som tur är har jag KNT i min ägo, men för mig fattas det minst en tung kommentar till innan jag kan färdigställa arbetet som helst ska vara inne på fredag. Nu fick vi ny deadline den 7/11 i och för sig, men det är BAJS rent ut sagt. ALL litteratur som är nödvändig för en kurs ska stå i kursplanen tycker jag. Hur ska man annars ha en chans?

Hela kursen har varit förfärligt dåligt strukturerad också. Schemaändringar har gjorts dagen innan en föreläsning utan att mail gått ut till folk. Vi har två föreläsare som är olika som natt och dag, vilket resulterar i att vi har fått Paulus nerkörd i halsen på bredden och tvären och föreläsaren som haft hand om breven har lyckats trycka in 7,5 poäng bara på dem och dessutom gett oss en interpretation till uppgift som han uttryckligen förväntar sig att vi lägger 40 timmar på trots att arbetet bara ska motsvara 1 poäng. 40 timmar = en veckas heltidsstudier. Det motsvarar nästan 2 poäng om man ska vara petig, och det är jag just nu. Jag har inte varken lust eller tid att lägga dubbelt med tid på ett arbete än vad som borde behövas.

Jag ska börja tentaplugga imorgon. Det blir tre hela dagar om inte barnen (också) blir sjuka. Jag har feber, men det har jag inte dött av hittills och tänker inte börja med det nu heller, men det är så skittråkigt och skitnödigt att jag bara vill svära! Och arbetet är i princip färdigt. Ska bara hoppas någon tänker lämna tillbaka kommentaren jag behöver i tid så att jag pliktskyldigt kan klämma in något från den och hänvisa till den i litteraturförteckningen sen. Och sen gäller det att få eländet godkänt också. Både tentan och interpretationen. Jag vägrar åka land och rike runt och jaga en kommentar som jag egentligen inte har råd att investera i och definitivt inte har behov av att äga bara för att en nyfärdig doktorand vill visa vad han går för genom att kräva mer av oss än vad vi har på fötterna för att egentligen klara av. BAH! Och då är ändå inte jag den som är mest irriterad av kursarna...

Förlåtelse utan gräns...

2008-10-26T23:31:00.000+01:00

Temat för den här söndagen är behagligt och viktigt.
Jag och dottern var på familjemässa idag och fick varsitt paket plåster i en fin ask med Svenska Kyrkans logga på. Det talades om sår som kunde läkas med hjälp av plåster och om sår som inte syns och inte kan läkas med plåster utan sätter sig på insidan av en människa. Min lilla tjej är för liten för att förstå (hon låg i mittgången tillsammans med en jämnårig och ”körde bil” med sitt plåsterpaket) men det var riktigt fint och de lite äldre barnen var ivriga att räcka upp händerna och spinna vidare på vad prästen pratade om.
Mina tankar gick tillbaka till i torsdags när samma tema låg till grund för veckomässan. Då grät jag. Det var länge sedan förlåtelse berörde mig så.

Och jag vet att jag är och jag fortsätter att vara förlåten. Jag tror på det. Fast tanken på att mitt äktenskap upplöses vilken dag som helst gör mig faktiskt lite illa. Även om skilsmässan redan är ett faktum och jag lever ensam sedan ett halvår tillbaka är jag rent juridiskt fortfarande en gift kvinna idag. Inte för att jag tror att en formalitet förändrar någonting från en dag till en annan. Men ändå… Äktenskapsbrottet har redan fullbordats liksom. Men jag trodde på äktenskapet. Jag tror fortfarande på det. Inte mitt dock, för det var destruktivt. Men jag trodde då och jag menade det jag sa inför Gud och församlingen. Jag ville älska honom, dela glädje och sorg med honom till döden skiljer oss åt. Jag trodde och hoppades att det var möjligt och jag tror att Gud välsignade vårt liv tillsammans. Men vi förstörde det.
Längre än så kommer jag inte i tankarna. Det blir för platt liksom att fråga sig om det är Gud som slutat välsigna eller vi som inte längre var mottagliga för något som var gott i vårt förhållande. Det spelar ingen roll. Jag tror att Gud vill välsigna, och gör det så långt det är möjligt. Men människor är människor och när en relation bryter ner och förstör, där kärleken inte når fram och även viljan att älska håller på att gå förlorad tror jag faktiskt att Gud välsignar också vägen ut ur ett äktenskap. Jag måste tro det, för annars vore hela mitt liv hopplöst. Vore jag bortom förlåtelsen och nåden för att jag gick därifrån skulle jag ha att välja mellan det eller livslång sorg. Det tror jag inte Gud vill med någon.

Men jag mår ju bra! Jag älskar igen och kärleken är levande och vacker. Att få känna så är inget annat än nåd och välsignelse tänker jag och faktum är att vägen som ledde både mig och min f.d. till ny kärlek på varsitt håll har samtidigt lett oss två mot varandra på ett nytt sätt. Han älskar en annan kvinna. Jag älskar en annan man. Men vi två delar fortfarande mycket. Vi har barnen gemensamt. Det binder oss till varandra för livet. (Och så hade det varit med eller utan äktenskap som formalitet.) Frågan jag ställer mig är kanske i första hand hur jag själv ser på äktenskapet nu, med ett trasigt sådant i bagaget. Välsignar inte Gud två människors kärlek förrän de står framför altaret med en präst som språkrör och förmedlare av nåden? Och vad betyder egentligen själva ceremonin i förhållande till relationen mellan de två som gifter sig? Jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite skeptisk faktiskt. Vill inte, men så är det… Gud är större… I min värld kan inte ens något så ”heligt” som ett äktenskap få Gud ur balans. Utan kärlek blir det inget annat än ett mänskligt regelverk. Då har döden redan inträffat. Sen får religionspoliserna ha andra åsikter bäst de vill…

Sådär ja. Ett försvarstal kanske. Eller så har jag just förlåtit mig själv (igen.)

teori och praktik går inte hand i hand

2008-10-20T16:36:00.000+02:00

Längtan efter helheten bränner bakom slutna ögonlock.
Som en bön, tatuerad i hjärtat. Osynlig, men närvarande då livet pumpas runt i hennes kropp.

Så öppnade hon ögonen långsamt. Hon som inte trodde sig själv om att våga hade tagit några stapplande steg och omgav sig med böcker och andras teorier. Sökte fakta om det stora, som hon själv uppfattade som grundläggande ovisshet.
Kanske skulle alla de många orden göra henne teoretisk. Våldta hennes själ och få henne att tro att hon visste en massa. Eller skulle hon kunna förhålla sig till allt hon girigt försökte införliva i sig själv på ett sätt som förde henne djupare in i det mysterium hon promenerade runt i? Den verklighet som hon varken trodde på eller kunde förneka, lät sig inte förklaras. Där sätter tid och rum gränser för människor, och kärleken spränger gränserna. Där tron gör möjligt det vi tvivlar på, och där kunskapen hindrar oss från att tro. I den verklighet där Gud är med, men där hon känner sig så ensam ibland. Där är hon till… En paradox i sig själv, omgiven av paradoxer…

Hon är lyckligt ovetande om de komplexa samband som möjliggör liv, kärlek, tid och rum i en och samma verklighet. Fast det är inte mysteriet hon ska lära sig att förklara. Inte nu och aldrig någonsin. Hon får det förklarat ibland, i små portioner. Och minns dem aldrig tydligt. Nu är det text och tolkning hon ska ägna sig åt, och det enda hon behöver göra är att läsa om andras tankar och teorier och hänvisa till dem i ett ”eget” arbete…

Hon satt och tittade på boken framför sig. Blicken såg rakt igenom dess pärmar nu. Det var tillfälligt avbrott och hennes tankar hade lämnat henne i en förlåtande glömska om var hon befann sig.

Allt är väl, allt är väl!

2008-10-17T10:56:00.000+02:00

Ja, det är det faktiskt… Det har varit frost inatt, och morgonen var helt ljuviligt vacker när solen började värma marken och man riktigt såg hur det ångade från det blöta gräset.
Jag fick VG på tentan och jag har lyckats fylla i större delen av intresseanmälan till stiftet. Det verkar som att jag har lyckats få låna en evangeliesynops också och här sitter jag med höstsolen som skiner in genom fönstret och dricker kaffe.
Jag är helt sjukt trött just nu, men ganska opåverkad av det för ovanlighetens skull. Det går till och med att plugga och det känns som det fastnar i alla fall lite kunskap. Men nu är det färdigpluggat för idag. Sista timmen innan jag ska hämta hem barnen tänker jag bara sitta och hänga och göra ingenting.

Aaah! Fantastiskt!

Tacksägelsedagen

2008-10-12T23:31:00.000+02:00

Det är söndag och jag har varit i kyrkan. Det var jag i och för sig i torsdags också, men det är faktiskt ganska länge sen jag var på gudstjänst en söndag förmiddag. Det var så fint att komma in i kyrkan och se hela koret fyllt av frukt, grönsaker och rotfrukter. De hade verkligen ansträngt sig för att lägga upp det snyggt i korgar och trälådor och dekorerat med höstlöv, rönnbär och halm. Allt auktionerades ut senare i församlingshemmet. Det blev nog en bra slant till världens barn!
PRO bjöd på kyrkkaffeefter gudstjänsten och underhöll med sång och dragspelsmusik. Och kyrkan var i princip full. Prästen klättrade upp i perdikstolen och lovsånger sjöngs av både gamla och unga. Det är en sak bland många att tacka för. En fin gudstjänst med höstsol som sken in genom fönstren och Gud som en behaglig rysning längs ryggraden.

Jag har barnen hos mig igen nu och det är skönt att de är här! Lillasyster börjar bli stor och förvånar med allt mer nyanserade resonemang om saker och ting. Mellanbror har bekymrat mig mycket sedan all turbulens lagt sig, men senaste tiden har hans bruna ögon som varit mörkare än vanligt ganska länge, faktiskt glittrat gyllenbruna igen. Han bär på en sorg, det är inget snack om saken, men kanske ljusnar det nu. Sakta sakta… Skrattet och glädjen i blicken är närmare till hands igen och jag tackar Gud för det. Han är barnet i mitten, som alltid varit så frimodig och tokrolig och tagit motgångar med en axelryckning. Men skilsmässan har gått hårt åt honom. (Ja, de andra två också naturligtvis, men de är äldst respektive yngst, och har ”tagit” den plats de behövt på ett annat sätt.) Han har kommit i kläm mellan storebrors okontrollerade vredesutbrott och utagerande sätt att hantera allt på och lillasysters behov. Hon som är liten och ”kräver” omedelbar respons på sina reaktioner, annars skriker hon rakt ut. Mellanbror har stått i skuggan av sina två syskon, och har själv också behövt få vara lika arg och ledsen, men tålmodigt väntat på sin tur. Den kom inte alltid. Jag har inte sett alla gånger hans ansikte har vänts neråt med tårar i ögonen. Han har inte fått min famn så ofta som han skulle ha behövt. Han har gått undan och jag har gått efter, men alltid med två mer krävande barn i släptåg.
Det är inte utan att jag undrar om det inte är han, trots att han ändå utåt sett har verkat minst påverkad av situationen, som har haft det allra jobbigast… Jag vet inte, men nu viker han inte undan med blicken längre när vi pratar om pappa och mig. Nu kommer han spontant upp i mitt knä när jag sitter i soffan och nu går det att skämta med honom igen utan att han tar det som att man retas med honom. Han har kvar sin fantastiska humor och vi har haft så roligt idag. Pojken han är börjar komma tillbaka. Jag har saknat honom och undrat om han för alltid gått förlorad, men hoppet är nytt nu, även om jag inte tänker mig att några vägar i någons liv är spikraka.

Det enda jag önskar åt mina barn är att de när de blir vuxna ska vilja minnas sin barndom. Att de ska kunna sitta och tänka tillbaka på hur det var när de var barn med ett leende på läpparna. Jag vill inte att de ska behöva bära med sig en massa smärta och tråkiga minnen. Fast livet bjuder ju på även sånt… Men jag hoppas att de ska kunna känna att de varit älskade och att de trots alla mina (och andras) brister ska kunna längta tillbaka en smula, till barndomslandet.

Hihi!

2008-10-09T22:57:00.000+02:00

"Hela din framtid" LEVERERAS SENARE

Jajamen! Så är det.
Jag fick ett brev med en bekräftelse på att en bok jag inte vill ha men har glömt att avbeställa har blivit försenad. (Tack och lov, då hinner jag gå ur bokklubben och avsäga mig boken istället för att det var den som trillade in i hallen. Då skulle jag fått skicka tillbaka den.) Fast det såg så roligt ut. Hela din framtid levereras senare... Sånt man inte tänker på liksom...

jaja...

2008-10-05T19:34:00.000+02:00

Det blev städning istället för gudstjänst idag. Klockan nio på morgonen var hela lägenheten totalsanerad och jag hade varit vaken i nästan fyra timmar. Det har hällregnat i princip hela dagen och nu är jag både trött och ledsen.

Jag skulle åkt in till stan, men jag orkar inte. Jag önskar att jag haft krafter kvar, för jag vill verkligen träffa honom, men jag behöver vila också och vi har inte samma dygnsrytm, så jag stannar i byhålan och ser till att sova ordentligt inatt. Inga problem. Jag är så trött och ur balans just nu att jag sitter och gråter. Orkar liksom inget annat...

Jag vill så mycket mer än såhär. Jag önskar mig… Just nu tröst tror jag… Men Gud når mig inte. Klen tröst faktiskt med vetskapen om närvaro trots allt. Jag känner mig ensam! Jag hoppas någon ber för mig idag, för min bön är bara ett tyst eko av ingenting. Självömkan och ovilja att se något positivt. Jag väntar på att Gud ska räcka mig något som jag i min inskränkthet kan gripa tag i och hålla fast vid ikväll, men märker att jag byggt murar runt mig, så jag kan nog vänta bäst jag vill. Just nu är jag oförmögen att riva dem på egen hand och kan tydligen inte ta emot hjälp heller.

Ibland är jag så avundssjuk på människor som inte säger sig vara ensamma. Jag är inte missnöjd med min situation på något sätt och har förstått att det inte finns någon jag kan dela allt inom mig med. Det är okej. Det jag inte har ord för eller sinnen nog att egentligen uppleva ligger både utanför mig själv och djupast i min själ. Men det Gud och bara Gud som förstår. Inte jag själv, och ingen annan. Jag får vistas ensam i världen den mesta tiden, men delar i alla fall mitt liv med flera människor jag älskar så hjärtat vill svämma över. Det är nåd och välsignelse och jag har inte rätt att klaga. Jag har allt, men mycket vill ha mer... Varför aldrig nöjd?

lördag med höstlöv

2008-10-04T22:22:00.000+02:00

Lördag kväll och lugn.
Äldste sonen är inte hemma, utan sover hos sin mormor och morfar. Jag och de två yngsta har haft en skön dag tillsammans. Det har varit lite underligt väder, ömsom strålande solsken och ömsom regn, men vi har missat de flesta skurarna när vi har varit ute. På eftermiddagen samlade vi höstlöv innan vi gick in och så gjorde barnen hösttavlor. Jag har fortfarande inte gjort någon, men här finns i alla fall en ram och några fina löv som ligger i en tegelstensbok och väntar på att jag ska få ändan ur vagnen…

Det känns nästan lite vemodigt att det redan är lördag. Imorgon ska de till sin pappa och så blir det en vecka utan dem igen. På sätt och vis är det skönt att få tid för mig själv och till mina studier, men den här helgen har inte varit så intensiv och tålamodskrävande som vanligt och då är det annorlunda när det är dags att säga hejdå på ett tag. Det är inte så att jag är psykiskt ful och bara längtar efter tystnad och att få vara ifred nu som jag brukar göra efter två lediga dagar. (De var hemma i fredags också.) Det är så annorlunda när bröderna inte är tillsammans. Det blir inga direkta konflikter mellan barnen då och det är mycket lättare att vara mamma när inte någon hela tiden är arg, frustrerad eller ledsen.

Storebror har också haft en skön helg. Jag har pratat med både honom och med mamma som har berättat att allt har fungerat jättebra. Han sätter verkligen värde på att inte ha syskonen inpå sig, så att han är tvungen att ”hålla koll” på dem och korrigera dem ideligen. Och de sätter värde på att få vara ”små och barnsliga” utan att någon bossar över dem och lägger sig i vad de leker och gör stup i ett. En helg utan gräl helt enkelt, även om gårdagen bjöd på allt annat än mat i rätt tid på kvällen, och då ballade det ur lite, men de grälade inte med varandra i alla fall…

Imorgon tänkte jag åka till kyrkan med dem, men insåg att det nog inte blir något med det. Jag är ytterst tveksam till att prästen som håller i högmässan imorgon delar ut något annat än välsignelse till barnen vid nattvardsbordet och den risken tänker jag inte ta. Jag måste fråga honom vid tillfälle om han delar ut bröd och vin till barn, eller om han (som jag tror) anser att de är för små och att det är ovärdig behandling av sakramentet att ge det åt någon som inte har genomgått undervisning om vad nattvarden innebär och som han anser har lite koll på vad som händer i mässan. (Vem som nu har koll på det… Inte jag i alla fall, men jag har aldrig blivit nekad att delta i mysteriet ändå…) Tyvärr har jag ingen bil, annars hade jag åkt ett par mil till en mässa där jag vet att barnen är välkomna, men som det är nu så stannar vi hemma… Trist faktiskt!

Nåja… Vi hittar nog på nåt kul att göra imorgon också. Det behöver ju städas om inte annat, så det kan vi ju roa oss med i värsta fall…

Naturen och kameran

2008-10-04T15:12:00.000+02:00

Det är höst

Naturen är så oerhört vacker

Tack Gud för den skönhet vi omges av varje dag!

Här

2008-10-03T11:19:00.000+02:00

Mitt i all oreda och i alla ljud en vanlig förmiddag i oktober, är mitt liv och barnens liv. Gud bor här, alltid, men ibland är närvaron oerhört tydlig mitt i allt som kan ge ett första intryck av att bara vara bullrig vardag.

Barnen spelar musik och leker någonting utan synlig struktur, men jag tror att jag missar deras mening med leken. Jag tror att de, bättre än mig, förstår att ta vara på en ingivelse och att de liksom låter sig styras nästan omedvetet av glädjen det ger att bara vara i stunden som just nu är till. Ibland är de ostörda av annat runtomkring och kan interagera med varandra utan att någon av dem bryter sönder helheten för den andre. Sådana stunder är frid… Både för dem och för mig som står utanför och inte längre har tillträde till barnens förtrollade värld.

lite nervöst inlägg inför första tentan...

2008-09-30T14:18:00.000+02:00

Nu har jag pluggat och pluggat och antecknat och hållit på i flera dagar. Jag har varit så pedagogisk att jag har skrivit mina anteckningar inför tentan på olikfärgade papper. Ljusgula papper för Israels historia. Röda papper för poetisk litteratur och vishetslitteratur samt de olika historieverken och vad som ingår i dem. Blå papper för isagogik och alla gubbar som har hittat på alla begrepp och hypoteser. Rosa papper för profetlitteratur. Orange för kanonbildning. Jag har gjort en oerhört kreativ målning i bläck föreställande Babels torn och jag har skrivit av en översättning av ett helt kapitel från Phyllis Tribles ”God and the rhetoric of sexuality”

Fast jag verkar inte få någon vidare användning för dem, för det verkar inte bättre än att jag har lärt mig allt medan jag skrev ihop det… Imorgon är det tenta och jag har nog pluggat färdigt känns det som. Jag ska bära med mig mina färgglada lappar idag och läsa igenom dem någon gång till bara. Men tänk om jag är helt ute och cyklar. Tänk om jag inte klarar första kursen ens... *svettas lite* Fast... jag har gjort vad jag kan nu, och resten får vara i Guds händer.

Tjo! Och på torsdag är det introduktion i nästa kurs. Kör så det ryker bara, men det är fantastiskt roligt. Jag har lärt mig en hel del om sånt jag trodde att jag hade koll på redan och sanningen är den att jag längtar redan efter att få kasta mig över böckerna för nästa kurs. En del av dem har jag läst, fast det är länge sedan, så det ska bli kul att läsa igen och kanske också få en del att fastna nu när jag läser ”på riktigt” och inte bara för nöjes skull…

på besök

2008-09-22T21:21:00.001+02:00

Jag sitter här och minns.
Det är mindre än en månad kvar tills jag är en skiljd kvinna. Just ikväll sitter jag hemma i huset där jag bodde medan jag fortfarande levde som gift, barnen sover och jag är... barnvakt... ikväll.
Nej, jag är ju mamma naturligtvis. Men jag bor inte här. Deras pappa är på möte med middag så jag sitter här och vet inte riktigt hur hemma jag ska känna mig. Det är inte så värst länge sedan det här var mitt hem ändå... Jag tog mig friheten att sätta igång datorn så jag kan tänka högt på bloggen.

Det börjar bli höst.
Igår kom jag hem från konfirmandläger och hittade några fina lönnlöv som blåst upp på min balkong. Jag sparade dem... Hösten är vacker! Det är mycket som är ganska ovisst i mitt liv fortfarande, men den här hösten känner jag mig lättare och ljusare i sinnet än jag gjort tidigare. Jag tror jag lämnade min största sorg kvar här i huset. Jag tog den inte med mig och den når mig inte nu när jag är här heller. Jag känner närvaron av den, men jag behöver inte bära den. Bara leva med visshet om att den var min en gång och att den kommer att finnas kvar som en viskning varje gång jag besöker mitt gamla liv. Varje gång jag minns. Fast jag kan nog bli vän med den. Den är en del av mig...

Jag vill inte glömma. Faktiskt...
Jag känner inget behov av att förneka eller förtränga vad som varit. Jag minns all vanmakt, all kyla och alla tårar som frös till is inuti mig när jag inte tillät dem att rinna. Jag minns hur ont det gjorde. Jag minns tonfall, ord och blickar. Jag minns förnedring och klumpen i bröstet som ibland kändes som den skulle växa sig så stor att den kvävde mig till döds.

Men det är inte längre. Det finns bara minnen kvar... Minnen som inte behöver inte göra mig illa om jag inte tillåter dem att göra det. Och att låtsas att de inte finns vore också att låta dem skada mig. Då skulle jag vara tvungen att låtsas...

Men jag mår bra! Aldrig att jag låter något i mitt förflutna jaga mig ifrån mitt liv idag. Aldrig någonsin! Jag är inte bitter. Att vara arg på sitt förflutna, eller på någon i sitt förflutna gör verkligen ingen nytta idag. Både han och jag står på andra platser, med andra erfarenheter och med annan respekt för varandra idag. Om jag kan vara hans vän, om jag låter honom vara min vän, har vi inte förlorat någonting på allt det här. Vi har vunnit vetskapen om den andres människovärde och därför också vårt eget. Vi har gått igenom mycket och fortsätter gå igenom den här skilsmässan utan vilja att göra varandra eller oss själva illa medvetet. Inte mer än vad som redan har varit.

Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det!

dynamik

2008-09-21T19:32:00.000+02:00

Mellan två hjärtslag
Just innan utandning
Sänker sig himlen ner
Och jorden stiger uppåt som ånga

Tiden har upphört
Men återkommer ständigt
Som cirkelrörelser ur livet självt
Koncentrerad i detta eviga ögonblick

genomgång

2008-09-21T19:20:00.000+02:00

Det finns något speciellt i varje människa
I hennes blick
Bakom hennes dunkel, sorg och ovisshet
Skymtar evigheten
Den Gud som skapat människan till sin avbild
Tvärskådar henne
Lyser igenom i hennes blick ibland

Jag bär det också
Men jag kan aldrig möta min egen blick
Min spegelbild är inte levande
Jag ser bara reflektionen av mig själv där

Jag kan bara tro
Att Gud talar inom mig
Till det som innerst är min kallelse
Och min sanning om mig själv
Jag måste tro att längtan som river min själ
Inte förtär mig
Utan tvingar mig att närma mig Gud

studier

2008-09-05T15:12:00.001+02:00

Jag vill, jag vill, jag vill!
Första veckan på universitetet har gått, och jag inser att det är precis det här jag vill. Jag vill läsa religionsvetenskap. Jag vill verkligen! (Men jag är fortfarande skitskraj att jag inte ska fixa det...)

Fast om Gud också vill, så kommer jag ju att göra det. Om det ingår i planen att jag ska studera teologi så behöver jag inte vara rädd. Jag behöver bara plugga och lära mig och göra det som behöver göras och lita på att Gud bär. Jag behöver inte ens bry min lilla hjärna om vart det bär, för så länge jag låter det vara i Guds händer kommer det att leda mig rätt.

Nu ska jag på konfirmandläger i alla fall. Böckerna får följa med :-)

i kapellet och hemma

2008-08-29T21:21:00.000+02:00

Gemenskap gör mig fri
Fri att vara mig själv i ett större sammanhang än bara i mitt eget liv
Att få dela mig själv med andra, ta del av dem och vara en del av något större
Att ana den fullkomliga gemenskapen vi alla är ett inslag i
Skapelsen
Människorna
Gud
Alla som har funnits till och de som inte ännu är födda
Tillsammans med människor blir jag människa igen

Igår kväll var jag ute på skolan och firade mässa i kapellet. Det var fantastiskt fint och jag behövde det verkligen. Egentligen hade jag tänkt strunta i att ens försöka ta mig ut dit med allt vad det innebär. (Skaffa barnvakt, låna bil osv.) Men så ringde en vän som jag inte sett sedan i vintras och sa att hon var ute på skolan så jag hörde mig för lite försiktigt om mina chanser att komma iväg och allt ordnade sig förvånansvärt lätt och bra.
Så tillsammans med en god vän jag inte sett på länge, mannen jag älskar och en massa andra människor, både kända och okända fick jag vara med igen.
Det är stort, det som vi anar knäfallande när brödet och vinet delas ut. Så oerhört stort och samtidigt så nära och så självklart. Gud kommer oss till mötes, evigt och oavbrutet, och vid nattvarden blir det särskilt tydligt för mig hur besinningslöst mycket vi är älskade. Gud ger sig själv åt oss. Vi får ta emot den gåvan ur levande människohänder. För mig utgiven... *snörvel*

Ja... och det är nästan en vecka sedan jag skrev något här. En lång, men en ganska hyfsad vecka ändå. På måndag börjar jag på universitetet. Jag är rädd, men kan inte riktigt få klart för mig själv vad som skrämmer mig. Jag tror jag är rädd att inte orka hålla den studietakt som behövs. Jag är inte riktigt i toppform rent psykiskt just nu. Men jag misstänker att lite av det beror på oro just inför att börja plugga, så förmodligen kommer jag att må bättre redan på tisdag när jag gått över tröskeln till första föreläsningen och inser att det räcker att vara normalbegåvad för att ha en chans där... Sen är jag faktiskt ”ledig” (utan barnen) i två veckor från och med söndag eftermiddag. Det ska bli skönt faktiskt, även om det känns lite ajabaja att tycka det när man är mamma.

fantastiskt

2008-08-24T19:51:00.000+02:00

Jo, efter regn kommer solsken. Solen har lyst både inne och ute idag faktiskt!
Jag och barnen har varit och matat marsvinen hemma hos deras pappa. De spelade lite tv-spel och jag gick runt i rummen och lät tankarna komma och gå som de ville. Det var lite bitterljuvt på något sätt. Sorgen sitter fortfarande i vägarna och vemodet i ”mitt” rum återfann sig så fort jag satte mig i soffan och såg ut genom det berömda fönstret. Det har verkligen blivit levande där ute. Nu grönskar trädgården och björkarna i skogsdungen är fullt utslagna. Mitt hem finns på andra sidan fönsterrutan nu och det är gott att det är så. Att det känns bra att vara på besök i huset liksom.
Fast visst. Jag ska ärligt säga att jag ändå känner en slags sorg över allt som kunde varit bra men som blev så destruktivt att jag tillslut kvävdes och dog i mitt äktenskap. Jag längtar inte tillbaka. Jag önskar inte att det varit annorlunda. Inte nu med en ny karta i handen och med något slags facit på att jag faktiskt gjort rätt och att min väg leder vidare utan honom vid min sida. Där jag var stod jag i en återvändsgränd utan möjligheter att fortsätta utvecklas. Men jag kommer att vårda mina minnen. Jag behöver dem på vägen.

Och så har vi varit på loppis och jag har köpt fyra ganska fula köksstolar. Tidigare hade vi två vanliga stolar och två barnstolar, men nu finns fyra likadana. (Lika fula, fast jag gillar dem!) Och en barnstol får stå kvar i köket. Lillstrumpa kan sitta på en vanlig, men syster yster är fortfarande för kort egentligen...

Nu är det kväll. Nästan läggdags för mig också känner jag, men först har jag lite att göra.

efter regn?

2008-08-23T23:01:00.000+02:00

Så var det lördag kväll igen. Snart har det gått en vecka till... Imorgon är det glest med gudstjänster här i byhålan så det är inte säkert att vi tar oss iväg till kyrkan. Det känns lite tråkigt för barnen har pratat om att de faktiskt vill gå dit och det är inte ofta det händer.
Jaja...

Veckan har varit ganska tuff och det är mycket mitt fel. Jag håller inte för de prövningar jag utsätts för helt enkelt. Jag tror på en Gud som inte prövar mig över min förmåga, så det som händer omkring mig skall jag kunna förhålla mig till på ett sätt som jag kan stå ut med även när det som hänt ligger bakom mig, men nä... Jag bär mig dumt åt. Och det är tungt för mig också även om det inte är jag som drabbas hårdast av mina brister.

Nu har jag en vecka kvar innan det är dags att börja skolan igen. En vecka till i isolering... Ja, för tråkigt nog känns det faktiskt så och det gör mig definitivt inte till en roligare mamma det heller. Visserligen har jag bara mig själv att stå ut med några timmar varje förmiddag och utan den tiden vet jag faktiskt inte hur det skulle gått. Jag är så oerhört trött och håglös samtidigt som jag är rastlös på något underligt sätt. Jag kan liksom inte varva ner och bara vara ledig de där timmarna utan vill komma iväg och göra något annat än att bara gå hemma.

Fast nästa vecka ska jag inte fara omkring som ett jehu. Då ska jag städa, laga mat, ringa viktiga samtal, fylla i papper och läsa. Kanske åka till sjön och ta en promenad vid stranden, men inte passa några andra tider än dagistiderna.

Faktum är att hur tuff veckan än har varit så har den samtidigt varit fin. På något sätt har barnen och jag kommit varandra lite närmare, eller mer inpå livet eller hur jag ska säga. I alla fall jag och äldste sonen har stått öga mot öga med varandra på ett nytt och inte speciellt trevligt sätt för någon av oss, men det öppnade (Gud öppnade) för något nytt där och vad som mognar fram ur det får framtiden utvisa. Jag tror att både barnen och jag behöver ”stå ut” med varandra en lite längre period för att kanske fila till kanterna och komma till rätta i formen. Det behöver nog bli riktigt trälig vardag, tror jag, och vi är på god väg dit. Därifrån kan vi förhoppningsvis se på varandra sedan, utan att vara rädda för att perspektiven ska förändras radikalt igen. Och då när vi vet hur vi har det kan vi (eller snarare jag) styra lite mer aktivt för då vet vi i alla fall åt vilket håll båten ska...

Nu är det snart natt... Och om för få timmar kommer det att vara morgon igen.
Tur för mig att jag inte tror på tiden, för sover jag bara tillräkligt gott så räcker det med några få timmars nattsömn. Sover jag illa så kvittar det hur länge jag sover. Då blir jag ändå inte utvilad.

vila

2008-08-19T22:49:00.000+02:00

Hon lutade huvudet bakåt mot betongväggen och lät sig föras bort
Varje ögonblick var liv
Varje andetag var Gud
Varje hjärtslag förkunnade oändlighet och fullkomlighet

Hennes kropp var en hållplats där medvetande antagit fysisk form tillfälligt
Hon behövde den, men besvärades av den
Den var hennes frihet och hennes begränsning
Någonting inom henne sa att hon blev ensam i samma stund hon föddes till världen
Att huden var en tunn gräns och att Gud inom henne inte skulle förenas med Gud utanför så länge hon existerade i sin kropp
Där fanns så mycket mörker också inom henne som hon inte kunde fly ifrån
Bara erkänna och acceptera

Därför gav hon sig tacksamt åt den frid som ibland förde henne tillbaka till något hon glömt och aldrig riktigt skulle kunna minnas förutom just när hon var där
Då flöt evigheten och tiden samman och konturerna suddades ut undan för undan
Tills allt var ljus, både inuti och utanför huden
Och smärtan upphörde
Där fick hon vila ibland

molvärk

2008-08-19T21:51:00.000+02:00

Jag mår inte bra och jag är inte glad.

Rent fysiskt har jag ont i huvudet fortfarande, men det är inget alls i jämförelse med vad jag hade i eftermiddags. Jag hade så ont att det svartnade för ögonen bara jag reste mig upp. Jag har aldrig varit med om något liknande. Men lite vila och tre huvudvärkstabletter senare är jag på benen i alla fall, men jag är fortfarande ganska risig.

Så till det svåra. Att försöka lista ut vad det är som gör ont i själen... Jag är riktigt låg och nästan ledsen just nu och jag vet inte riktigt varför. Antagligen är det en kombination av olika småsaker. Äldste sonen sover dåligt om nätterna och min säng är för smal för att barnen ska kunna ligga där. Dottern som är tre år brukar komma vandrande om nätterna, vilket känns okej, för hon är bara en liten sparv och det går att sova med henne bredvid sig, men det är för trångt för storebror att dela säng. Han är orolig och vill ha sällskap, jag är trött vid tre på natten och han behöver också sova. Jag orkar inte vara vaken dygnet runt, inte ens när det bara gäller varannan vecka... Störd nattsömn gör mig låg och irriterad och eftersom storebror hållit låda och väckt sina syskon har hela dagen varit grinig och trött från allas sida. Sen är jag orolig för hur det ska fungera med studier nu när mycket fortfarande är nytt och kaosartat för både mig och barnen. Hur ska jag kunna prioritera rätt liksom. Vem kommer att drabbas hårdast av vad jag väljer... Kommer jag att klara av att prioritera mitt intresse av att studera tillräkligt högt för att ro projektet ”utbildning” iland? Jag vet faktiskt inte, men det visar sig.

Jag har varit på konfirmandläger och mannen jag älskar har varit iväg på sitt håll. Det hade gått nästan en vecka sedan vi sågs när vi träffades idag, men jag var mest trött och håglös och hade en tid att passa. Jag har längtat så efter honom, men det är svårt att ladda om från familjeliv till att vara flickvän ibland och jag har varit frånvarande idag. Jag ska in till stan och vända imorgon förmiddag också men kvällarna blir ensamma i två veckor till. Det känns lite tungt faktiskt att bara ses med klockan i högsta hugg, redan på väg tillbaka till byhålan i tanken när jag kliver över hans tröskel, men det är väl inget att göra något åt antar jag. Jag vill ju träffa honom. Längtar efter honom så oerhört mycket just nu...

Fast nu är nu och här finns barnen. Jag kliver in och ut ur olika världar känns det som ibland och det är sällan någon kommer och hälsar på mig i den värld jag befinner mig just nu. Vill jag träffa någon annan än barnen, deras pappa eller mina föräldrar så får jag gå härifrån så gott jag kan och det kostar på, både att lämna och att återvända. Det är nog någon slags tillvänjningstid som jag fortfarande inte kommit igenom antagligen och det blir säkert lättare ju mer jag vänjer mig vid situationen.
Det har inte känts såhär tungt förut heller förresten, så antagligen är det huvudvärk, trötthet och längtan som gör mig låg och ur form rent psykiskt just nu. Jag ska gå och lägga mig nu och imorgon kommer allt att kännas bättre igen...

antagen!

2008-08-18T10:40:00.000+02:00

Jo minsann! Jag ska plugga till hösten också :-)

Antagningen har strulat med min ansökan och slarvat bort mina meriter, men nu är allt fixat tydligen och jag har blivit antagen till höstterminen. Det känns så himla bra! Jag trodde inte att det spelade någon roll direkt, för jag kan ju jobba eller hitta på något annat en termin har jag tänkt, men oj vad lättad och glad jag känner mig nu.

Trallallaaa! Och solen lyser!

sensommarsöndag

2008-08-17T11:43:00.000+02:00

Mer än halva augusti har gått nu och rönnbären är mogna. Vädret är lite höstigt idag igen. Regnet hänger i luften och jämntjocka moln täcker hela himlen. Det är grått men vackert.
Den här hösten ska jag göra en tavla av höstlöv. Jag ska köpa svart papper och en glasram redan nästa vecka, så finns det inga ursäkter sedan när löven börjar ramla...
Jag saknar digitalkameran. I vanliga fall brukar jag fotografera ganska mycket, men nu har jag ingen kamera, så det går inte. Och även om jag haft en kamera så är usb-porten på min dator trasig så jag hade inte kunnat ladda upp bilderna ändå. Jaja...

Det är söndag och barnen kommer snart till mig. Vi ska åka och handla och sedan ligger resten av dagen framför oss orörd. Om vädret tillåter kanske vi kan packa lite mellanmål med oss och gå ut i skogen. Naturen vill oss väl och ropar, i alla fall åt mig, att gå ut i den.

Läger, natur, marknad och barn

2008-08-16T20:24:00.000+02:00

En ledig eftermiddag efter tre dagars konfirmandläger.
Det har varit fint! Lite nervöst att åka på läger med en helt ny grupp konfirmander som ingen av oss hade träffat tidigare. Vi hade ingen aning om vad det var för ena, hur de skulle fungera som grupp eller vad som väntade oss över huvud taget, men det var oro i onödan för det visade sig vara ett fantastiskt gäng ungdomar vi ska ha att göra med i nästan ett år och lägret har varit härligt.

Igår paddlade vi en ordentlig tur och naturen visade sig från sin absolut bästa sida. Där vi gick iland för att äta lunch fick vi åka in i en vik, genom en vassridå för att komma till stranden och innanför vassen låg sjön helt spegelblank. Det var som att komma in i en annan tid på något sätt. Allt var så stilla och helt förtrollande vackert. På den nästan svarta vattenytan sprang skräddare mellan näckrosblad och stora vita näckrosor. Träden sträckte sig över sjön och solen lyste mellan deras grenar och speglade sig i vattnet. Om det inte varit för ett jordgetingbo just där vi packade upp våra smörgåsar så hade det varit helt perfekt, men det visste vi ju inte när vi fortfarande satt i kanoterna. Just den stunden, när vi gled mot stranden helt ljudlöst genom ett sagolandskap av solljus, näckrosor och grönska kommer jag att spara i mitt innersta och ta fram och njuta av i framtiden också. Det var en helig stund och där fick jag känna mig helt och hållet levande tillsammans med resten av allt levande i skapelsen. Det är ett par minuter, eller ännu en evighet av mitt liv, som jag är oerhört tacksam att jag fått uppleva...

Idag har jag varit med barnen på marknad här hemma i byhålan. Det har åkts karusell och ätits marknadskarameller och jag lyckades hitta en jacka som fick följa med mig hem. Onödigt i och för sig, men den var fin och kommer säkert till användning.
Nu har jag precis kommit hem från en mässa i samband med helgsmålsbönen och tänker ägna kvällen åt allt och ingenting. På något sätt var den här mässan ett slags avslut, eller kanske en början. Det är väl alltid både och antar jag, för ingenting kan ju börja om inget annat tar slut. Jag kan nog inte riktigt förklara hur jag menar, men det har varit mycket ett tag nu och jag har inte riktigt kunnat hitta fokus mitt i allt som har snurrat runt både inuti och utanför mig. Lägret var en markör och i mässan nu ikväll kändes saker och ting så tydligt som om ytterligare några bitar av mitt pussel föll på plats. Jag har inget konkret att sätta fingret på, utan det var mest en skön känsla av bekymmerslöshet och närvaro. Tillbaka i kärleken för att tjäna Gud... Eller nåt i den stilen... Det räcker med kärleken. Den är det som förenar människor och ger oss mening i allt vi gör - alltid.

Barnen ska vara hos mig i två veckor nu eftersom deras pappa ska på tjänsteresa till USA. Jag ser fram emot att få ha dem hos mig. Jag längtar efter dem så jag blir alldeles lipig ibland, samtidigt som jag vet att det kommer att bli jobbigt också. De behöver dubbelt så mycket av allt nu när de inte har båda sina föräldrar i sin närhet samtidigt. Det tar tid att anpassa sig till en situation man inte själv valt och inte kan påverka och det är jobbigt för dem fortfarande. Det enda jag kan göra är att älska älska älska. Efter bästa förmåga... Och det är så viktigt nu att de får ta plats och får ur sig sin smärta, men det kostar på. Det går åt mycket av mina krafter också, för att hålla ihop mitt i deras stormar. Det är jobbigt. Jag håller inte hela tiden. Det brister ibland och ofta känner jag mig som en stor skit som inte förmår stå lugn och mild i blåsten tills den dragit förbi. Men det känns ändå bra nu. Livet går framåt hela tiden och Gud är med. Jag är med... På något sätt mer med nu än för några dagar sen...

Början och slutet. Slutet och början... Allt är sig likt, men alldeles nytt och friskt!

och bla bla bla...

2008-08-08T23:45:00.001+02:00

Fast rastlösheten kan lika gärna vara en kallelse att vänta.
Kanske borde jag låta känslan ta mig i besittning helt och istadigt vägra att göra något alls. Ofta är det nog så att det är en flykt ifrån någonting när man drivs att jaga efter något diffust som man inte har riktigt klart för sig vad det är utan försöker definiera som en längtan till någonting fast det egentligen är tvärtom. (Finns det mästerskap i konstiga meningar så kvalar jag nog in med den jag nyss skrev!)
Men jag längtar inte bort från något heller. Möjligtvis längtar jag bort en aning från... världen... fast det låter värre än vad det är. Jag är inte alls suicidal på något sätt, utan mer liksom främmande för vad det egentligen innebär att vara fast här. Ett liv är inte långt, och jag tror inte på tiden heller. Att vara här på tillfälligt besök är ett utmärkt tillfälle att lära sig att leva, och det räcker inte med ett i våra mått mätt långt liv för att bli klar med det. Att inte ha något att göra en eftermiddag och en kväll är faktiskt helt i sin ordning så rastlösheten beror kanske mest på att det är... (ja, tjena som sagt, här är hon som tänker mer än hon kan förklara.) Jobbigt får bli ordet, men det är inte vad jag försöker säga.
Jaja! Nu ska datorn stängas av för idag... Jag ska sitta och glo en stund :-)

suck och gäsp

2008-08-08T22:45:00.000+02:00

Det har verkligen varit en långsam dag. Jag är ordentligt rastlös nu och det finns inget mer att göra annat än att gå och lägga sig.
Imorgon ska vi på utflykt hela dagen, men jag kan inte göra i ordning lunchmaten förrän imorgon bitti...

Jag tror jag behöver träffa folk. Det är skönt att vara hemma och bara rå om sig själv, men för att riktigt kunna sätta värde på ensamheten behöver jag komma ut och i alla fall se människor på avstånd. Efter nästan en vecka utan att ”göra” något börjar det krypa lite under skinnet faktiskt.(Fast nu är jag dum, för jag har ju gjort saker i veckan, och träffat folk. Jag hade besök av fyra Holländare varav två jag aldrig träffat tidigare för bara ett par dagar sen, och då var jag lite gnällig innan de kom och tyckte det kändes nästan jobbigt att få nattgäster. Jag var ute och åt lunch med... ja, vad säger man om mannen man älskar men inte bor ihop med när man inte längre är tjugo år gammal? Pojkvän? Tja. Jag var i alla fall och åt lunch med honom och en av hans vänner som jag inte känner speciellt väl, så visst har jag sett folk, både kända och okända dessutom...) Det är lite jobbigt att känna sig kreativ såhär dags, för inget av det jag har lust att sätta igång med går att göra just nu. Jag vill skruva upp en hylla, eller egentligen ett par stycken, men en av dem ska jag måla först. Jag vill måla, dels hyllan, men framförallt vill jag sätta mig med oljefärger och bara leka med färger och former på tavelduk. Skapa något bestående för en gångs skull. Det mesta jag gör är sånt där evighetsarbete som aldrig blir riktigt färdigt. Jag städar och det blir stökigt och smutsigt igen. Jag lagar mat och bakar bröd som äts upp. Jag skriver, men lyckas aldrig formulera exakt vad det är jag vill förmedla, så det mesta av det känns som oavslutat svammel som aldrig kommer att kunna bli färdigt om jag så ansträngde mig till det yttersta. Jag vill gå ut och gå, men dottern ligger och sover och det är ändå för mörkt för att kunna njuta av naturen fullt ut. Det är så härligt nu när frukter börjar mogna och trädgårdarna svämmar över av allt som odlats och vårdats under sommaren. Igår gick jag genom ett område i stan med gamla hus och lummiga trädgårdar och det är så fint, det luktar så gott och det märks att hösten närmar sig. Min favoritårstid... Jag riktigt längtar faktiskt, fast man inte får säga så i augusti, utan då förväntas suga det sista ur sommaren. (Det gör jag också. Jag tycker om alla årstider!)

Nästa vecka ska jag på läger med de nya konfirmanderna. Det ser jag faktiskt fram emot, mer och mer ju mer jag tänker på det. Det ska bli roligt och spännande att få träffa dem och så är det ett kanotläger så om det bara blir hyfsat väder så man i alla fall hinner torka mellan skurarna så tror jag det kan bli precis hur kul som helst. Jag längtar efter natur och det kommer jag att få. Jag behöver komma bort från min balkong, mitt bostadsområde och min byhåla och jag behöver träffa människor och andas ny luft. Ett miljöombyte är välkommet, men tyvärr krockar det med en annan resa jag gärna skulle följt med på men det är inget att göra åt... Lägerliv är roligt och en av de saker jag saknar mest när jag drömmer mig tillbaka till min ungdoms dagar. Då bodde jag mycket i tält och var runt i bygdegårdar och sockenstugor på kurser och friluftsaktiviteter. Det vore ganska enkelt att ta upp den tråden igen nu, men jag har väl blivit bekväm antar jag. Fast när tillfällen kommer och jag får chansen att leva primitivt ett par dagar så tar jag vara på det...

Vackert vemod...

2008-08-08T09:36:00.001+02:00

Idag regnar det stilla. Jag är ensam hemma eftersom jag är sjukskriven och barnen är på dagis. Livet går långsamt idag och det är skönt. Jag har just satt in första plåten med bröd i ugnen och det börjar lukta nybakat. Sigur Rós hörs från högtalarna och jag satte mig här en stund...

Vissa känslor eller sinnesstämningar går inte att spara inom sig, utan måste upplevas till 100% när de kommer på besök. Jag hade tänkt gå raka vägen och lägga mig igen efter att jag lämnat barnen, men det gick bara inte. Det ger mig bra mycket mer att tassa runt i mitt liv idag och titta på regnet och låta musiken ta mig med i fantasin både framåt och bakåt i tiden samtidigt som jag är just här. Jag är så oerhört tacksam över var jag befinner mig just nu. Det brukar jag i och för sig vara, även när det är svårt och jobbigt, men då krävs det mer eftertanke och arbete för att jag ska kunna känna glädje och tacksamhet. Nu är jag glad för allt jag har fått uppleva. Alla medgångar och motgångar jag mött, alla människor jag träffat, alla gånger jag blivit sårad eller irriterad. Alla gånger jag skrattat högt och... ja... Alla små och stora händelser i mitt liv sammanlagt har gjort mig till den jag är idag, därför kan jag inte annat än tacka och minnas både glädje och sorg med förundran.

Gud är stor. Kärleken är så stor!

underverk och mirakel

2008-08-05T15:19:00.000+02:00

Mina föräldrar är på semester, så jag har lånat deras bil den här veckan. Idag körde jag vägen till och från stan och inser hur mycket jag tycker om att köra just den sträckan även om vägen nog av de flesta anses som ganska tråkig. I och för sig är jag nöjd med att inte ha någon bil längre. Det är dyrt och onödigt att sitta ensam bakom ratten och spruta avgaser i naturen när det går bussar som kör samma väg flera gånger om dagen, men faktum är att jag tycker om att köra bil. Inte just i stadstrafik, men på landsvägar där jag får färdas genom landskapet och kan sitta i mina egna tankar.

Idag satt jag och funderade på en bok jag läser, nämligen pilgrimsresan av Paulo Coelho. Jag är just i början av den ännu, och hittills är underverk, mirakel och magi något som är väldigt centralt och värderas högt. Jag har av recensioner att döma förstått att en förändring i synsätt kommer att äga rum, men där jag la ifrån mig boken på förmiddagen var huvudpersonen fortfarande helt insnöad på att händelser tvunget skulle ställa himmel och jord på ända och trotsa alla naturlagar och mänskligt förnuft om de skulle kunna räknas in under kategorin underverk. Jag tror att ett sådant synsätt är ganska vanligt och jag tycker det är tråkigt, för man missar många mirakel om man ser förbi alla små detaljer som sker just framför ögonen på en i sökandet efter något stort och extraordinärt.

Många gånger har jag väl också i desperation önskat att jag kunnat göra underverk. När någon jag bryr mig om inte mår bra och jag inte på något sätt kan göra något för att hjälpa eller underlätta önskar jag att jag kunde förmedla något slags underverk. Genom handpåläggning fördriva oro och plågsamma tankar, eller lova en natt utan mardrömmar. Vad som helst. Men då glömmer jag alla små saker som jag faktiskt kan göra. Jag kan använda händerna på andra sätt än att med dunder och brak nedkalla välsignelse över någon jag älskar. Jag kan be om välsignelse och att Gud ska verka genom mig på andra sätt. Jag kan hålla oroligt barn i handen, jag kan utföra praktiska sysslor, jag kan laga mat, baka bröd, smeka och hålla om...
På samma sätt får jag uppleva underverk och mirakel varje dag. Någon ringer just när jag känner mig låg och obetydlig, solen tittar fram bakom molnen när jag ställer mig vid fönstret för att se vad det är för väder, pelargonerna är intensivt röda och överlever envist både torka och för mycket bevattning och människor ser varandra i ögonen och ler... Gud är som allra närmast i de små detaljerna många gånger.

regn

2008-08-04T15:18:00.001+02:00

Det är en vacker dag idag.
Det har regnat hela dagen, himlen är mjölkvit och i konturerna runt vattenpölarna ligger frömjöl från björkarna som orangegula linjer mot asfalten. Det gröna i träden får en annan nyans i det dova ljuset och det är som om hela luften fått en varmare ton... Nu vill solen bryta igenom och det är nästan egendomligt lugnt. Oerhört vackert, bara att se min allra närmaste omvärld, stående barfota på balkonggolvets fuktiga betong...

På något sätt känner jag mig också varmare nu. Liksom uppfylld av någon slags ro som det var ganska länge sedan jag kände utan att behöva leta efter den. Som om regnet sköljt bort gnagande oro och lager av intorkat damm inuti mig också.

Jag har funderat på det jag skrev igår och tänker att jag nog faktiskt är orättvis. Han menar ju inget illa och att jag är av en annan åsikt än honom när det gäller vad som är lämpligt att göra tillsammans för barnens skull kan han ju faktiskt inte veta om jag inte tar upp det med honom... Det är så lätt att bara tro att alla fungerar ungefär som jag och när de sedan handlar annorlunda än vad jag själv tycker är klokt så måste där finnas någon insinuant baktanke med det... Det behöver inte alls vara så och att anta det utan att formulera några som helst frågor är orättvist.
Ganska förmätet är det också att rikta allt ljus på sig själv istället för att försöka sprida det till andra omkring sig. Allt handlar faktiskt inte om hur jag mår och vad jag tycker, så jag får nog ställa mig själv frågan om det är jag som tycker det är jobbigt med gemensamma aktiviteter men inte vill kännas vid det och projicerar mina känslor på barnen. De kanske inte är någon fara för dem. Det kanske inte alls gör dem förvirrade att jag och deras pappa umgås. De vet ju hur det är och jag har varit tydlig med att det är såhär det kommer att förbli. Och utvecklas gör vi ju allihop, hela tiden. Klart att varken barnen eller jag kan veta vad som växer fram ur den här situationen så förvirringen kanske vore lika stor även utan frågor om badutflykter och luncher. Deras pappa och jag har varsitt liv nu och det som är jobbigt för dem kanske är just det... Kanske är det insikten om att förändringen är bestående som börjar sjunka in och reaktionen på det som visar sig... Jag vet inte. Nä, jag vet inte... Det är svårt att försöka göra kloka val i en situation man aldrig har befunnit sig i.

Hur som helst så ska jag försöka ta vara på stillheten den här regniga måndagen bar med sig åt mig och försöka, på något sätt, att räcka den vidare åt barnen. Det är det minsta jag kan göra. Att uppleva skönhet, lugn och närvaro är fantastiskt, men det får inte stanna vid det. Jag tror inte att det hänger på mig att skapa en trivsam atmosfär. Jag besitter inga krafter att skapa ordning ur kaos, men Gud kan. Allt jag kan göra är att låta bli att ta på mig en roll jag ändå inte kan spela och istället vara just bara en liten mamma som inte har fler svar än någon annan. Att se mitt eget och andras ljus, och låta det lysa där det bäst behövs. Var det är vet Gud, så jag behöver nog lyssna mer och tänka mindre kanske...

Hur gör man?

2008-08-03T21:09:00.000+02:00

Jag är så oerhört trött på mina barns pappa just nu. Det kanske är orättvist, jag vet inte, men det känns som han är ute efter någonting och jag kan inte riktigt förstå vad det är han vill.
Det är inte länge sedan jag flyttade ifrån honom. Barnen bor hos oss varannan vecka och livet börjar få någon slags rutin, men han gör periodvis allt för att nästla sig in i mitt liv - med barnen som argument - och han försöker dra in mig i sitt och barnens familjeliv också. Jag tror inte det är något positivt faktiskt även om han hävdar att det är för barnens bästa vi borde se till att hitta på saker tillsammans allihop. Jag fixar det inte och det märks på barnen mer och mer att de är förvirrade och inte riktigt har grepp om hur den här situationen kommer att utvecklas. Det gör mig så himla ledsen och frustrerad att de inte tillåts komma till ro i vad som är nytt utan drivs till att hoppas på gemensamma grillkvällar, badutflykter, promenader osv.
Det finns ingen anledning för mig och barnens pappa att leka familj till vardags. Vi lever inte tillsammans och kommer aldrig mer att göra det. Barnen älskar oss båda lika mycket och vill naturligtvis helst att vi ska vara en familj som vi var förut, men nu när det inte är så känns det inte rättvist mot dem att låtsas. Det allra bästa för dem vore om de fick ro hos oss var och en, tror jag…

Det är nog bara tid som behövs. Tid i lugn och ro, att bli en ny familj hos mamma och en hos pappa. Att ständigt slitas mellan hopp och förtvivlan tillåter inte att någon läkningsprocess startar känner jag.

Bara för att testa

2008-08-01T16:44:00.000+02:00

Jag har aldrigt använt blogger förut, så nu lägger jag med spänning upp mitt allra första inlägg... Bloggen är ny. Jag vet inte vad den kommer att innehålla. Förmodligen blir den ganska ostruktuerad och svamlig, men det får visa sig...